Ditten och datten

Är det bara jag som alltid är sjukt fattig de fyra första månaderna varje år. Alltid! Vill göra tusen saker varav allt kostar. Fick dessutom besked om skatteåterbäring 44 riksdaler, say what! Jag brukar få några tusen i alla fall. Missnöjd är bara förnamnet.

Sonen bestämde sig att hänga med till Skottland så han köpte flygbiljetter och jag mailade hotellet som slänger in en extra säng för 20 pund natten, barnsligt billigt. Dessutom kunde jag skicka Beltanebiljetterna till dem eftersom att de inte skickar utanför Storbritannien. Så skönt då kan jag beställa dem nu och slippa stressa över det. Längtar som faaan och tänker samtidigt att jag inte hinner se en bråkdel. 

Här är strålande vårvinter och mycket snö. Jag kan knappt gå trots att det är utmärkta spår överallt nu. Skyller på klackar, alkohol och död mobil. Gick hem efter en konsert. Fyra kilometer och kallt. Mina tår är inte återhämtade efter en dryg vecka. 

Slutligen vill jag byta jobb, kanske till och med karriär?!

Med eller utan konsekvensanalys?

Jag är uttråkad så det får bli ytterligare ett blogginlägg om ingenting, alltså det som rör sig i mitt huvud. Jag är allmänt uttråkad och känner att det händer för lite i mitt liv, för lite nytt och utvecklande och spännande. Som den övervuxna tonåring jag är så är det förödande för min sinnesro. Just sinnesro har jag gott om nu när jag inte ställer till det för mig. Jag har alltså lekt vuxen i några år och kan den branschen. Fördelen är att ångest inte finns på världskartan och jag sover som ett barn på nätterna och tränar hyfsat hårt.Jag är i harmoni helt enkelt och jag har grymt tråkigt nu när jag är fylld med energi.

Jag har motiverat arbetat med träning, kost och inställning. 5 kilo ner på 2.5 månader. En klädstorlek mindre och kläderna sitter rätt bra nu. Bara hälften kvar men det kommer gå det med om jag inte ställer till det för mig. Jag kör solo from nu. Egen träning och fortsatt bra marval och jag gör det på rutin utan större tankemöda. Bra så.

Nu funderar jag mer och mer kring den där mannen från förr. Kontakten är tät och konstant. Nu närmar det sig att ses. Här kommer problemen in. Hans situation och min. Egentligen är inte min situation något problem i sammanhanget men av någon outgrundlig anledning har jag dåligt samvete gentemot Big. Ja ni läste rätt. Alltså hallå. Tror jag att jag vill fortsätta så här år ut och år in? Vi har 10-års jubileum av vårt ickeförhållande i dagarna. 10 ÅR!!! Vad i hela helvete har hänt med tiden? Nu sitter jag med dåligt samvete för att jag funderar på att träffa. Inte ligga, inte gifta mig med eller på annat sätt involvera mitt liv med någon annans. Ses! Åt mannen har jag sagt att det är okej men inget strul med någon i din situation. That’s it. Så här går det när man har för mycket fritid.

Igår skickade jag in ansökan på två distanskurser på universitet. Inom samma yrke men jag kan den här branschen mycket bra nu och jag vill inte klättra i den här skithierarkin. Inte intresserad av sådan position här alls. Verksamhet och verksamhetsutveckling det är min grej. Borde byta bransch egentligen. DET borde jag bädda för och läsa in parallellt med jobbet så jag är klar om ca 4-5 år när sista barnet är utfluget. 

Nu vet jag inte om jag ska bete mig vuxet med konsekvenstänk eller som en tonåring utan. Allt för att jag är uttråkad och har energi. Jag tror att allt egentligen grundar sig i att jag just nu börjar känna mig redo och vill ha en riktig och seriös relation. Kanske det är det jag ska fokusera på och inte något annat?

Nu då

Förutom att jag ligger och bubblar för fullt så är allt som vanligt. Den gifta som vill ses har jag sagt absolut som barndomsvänner men jag är inte bra på att dela med mig.

MNK messade och ringde förra helgen om ”myskväll” och tyckte att jag dissade honom när jag inte svarade. Jag tänker HALLÅ…det är över ett år sedan vi slutade strula och nu tränar vi tillsammans måste vi mysa då? Jag körde en halvdiss om min onda mage som höll mig i schack. I veckan på gymmet hörde han mig och gamla svägerskan prata om barn, stress och problemen i vardagen så jag tycker han borde fatta. Gamla svägerskan sa åt honom ungefär: Fatta att Just sayin är 40+++ och är snyggare än nånsin och har inte en rynka. Han bara vaaa är du så gammal? Jag himlade med ögonen och la till trött. Jag är trött och jag orkar inte med svammel på allvar. Jag vill inte strula runt nu. Jag har Big mellan varven, inte ofta men några gånger i månaden och just nu är det bäst. Jag kan vara mig själv, klaga och ha dåliga dagar och känna mig utbränd och ful. Med honom kvittar allt. Jag kan släppa garden helt och fullt och det är så förbannat skönt. Det samma för honom. 

Igår kom han förbi, sent som ett arsle och för att göra en lång historia kort frågade om han kanske börjar bli utbränd att han gör så knepiga saker. Jag sa att då har du varit utbränd i 10 år, du gör konstiga saker hela tiden. Igår tog det typ 1.5 timme innan han kom…som vanligt, det borde ta en kvart. Vi snackade vidare och i nåt sammanhang sa jag att om jag vill bli av med dig eller vill mysa som faaaan behöver jag bara bli irriterad eller ledsen och gnälla då försvinner han fortare än en avlöning eller hånglar. Konflikträdda mannen och jag är en bra kombo. Det brukar bli mycket bättre, verkligen. Nå för att avrunda Big så behöver jag honom och han vet vad jag går igenom men han är värdelös på for better and for worse, jo han är bra när objektet för aversionen/aggressionen inte är han eller att han får ta skiten. För det är definitivt inte bara Big som är svår att ha att göra med utan undertecknad är fasiken mer än en handfull mellan varven.

Förutom de tre så snapar jag mycket med lillfinnen. Det är enkelt och avslappnat och inget som jag behöver fundera något på alls. 

Förutom det så är det träning och kost som är i fokus men barnet mest. Autism är utmanande i sig men könsidentitet är värre. Jag är inte rustad för det nu men bollen är i rullning och det där med att leva sitt egna liv är långt borta.

Killar och tjejer?

En liten fundering så här på måndagkväll. Jag tänkte lite på mina vänner eller skillnaden på tjejkompisar och killkompisar. Jag har ju MNK som jag tränar med…som kanske hintar om liiite mer än träning fast det är nedlagt sedan dryga året, sen resekompisen och så Big. Big har ju en särställning i sammanhanget eftersom det kanske händer aningen mer än bara vänner, det jufsas ju lite från och till om man så säger.

Tjejkompisarna då vi hänger alla tillsammans och var för sig beroende på vad som hinns och vad som görs. Där är det lite så att jag ffa umgås med bägge var för sig men de två träffas bara när jag är med. Märkligt eftersom vi har växt upp tillsammans men så är det.

Killarna känner inte varandra alls och jag undrar om de ens vet vilka de andra är. Big vet iofs vem alla är, han har koll på folk överlag och kanske surrar jag mer med honom och vad jag gjort och vem jag hängt med och så. Men av någon anledning så började jag bara fundera på att jag verkligen har ett segregerat umgänge. Undra om det är skillnad mellan killar och tjejer generellt? Killar överlag verkar bry sig mindre? 

Å så på tal om att världen är liten. Superman som jag messade och småsvammlade med förut verkar ha stadgat sig vilket är skoj, det ville han. I förra veckan addade hans bror mig på FB. Det var brodern jag kände först vi gick i skolan till åk 3 innan han flyttade eller vad som nu hände. En sån där genomsnäll och fantastisk person som det finns för få av. I motsats mot brorsan som är/var lite mer galen :). Nå iaf vi messar massor och han vill ses om jag åker ner till sthlm under våren, han ska jobba där. Annars bor han 40 mil bort och det går snabbare att ses i storstan. 
Han är fortfarande snygg, det har dom gemensamt bröderna. Den ena ljus och den andre mörk. Den blonda och trevliga äldre är en perfekt kandidat för seriöst förhållande medan lillebror är skoj att leka med 😜. Gift så klart men det är väl inte så glammigt nu efter 20+ år och ungar som börjar lämna boet. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite att safea att dra iväg och jobba lite och börja ta kontakt med barndomsvänner med lite småflört. Klart att det är så. Jag tycker att det är okej att skriva och håller det på en gammalvänskapsnivå och kan absolut ses för en öl eller liknande. Men med alla mina befintliga killkompisar har det ju börjat med nån sorts flört och två av dem mer. Nu kanske jag inte ens åker ner men OM…det är lite trixigt. Nu är karln gift så det är ett no no. Men jag inser ju att jag på allvar undviker precis ALLT som komplicerar mitt liv nu för tiden. Vad hände på vägen undrar jag 😁.  

Nå det var hypotetisktoch mer tänka högt än något med substans.

Belöningen…

Tjohoooo idag har jag och en killkompis bokat och betalat en resa till Edinburgh!! Faaan va skoj!! Jag har ju varit heeelt hooked på miljöerna i serien Outlander och kring jul trånade jag efter en resa. Mina bästa vänner är ju i en helt annan fas än mig och de andra vill bara sola och supa. Det vill väl jag med men jag vill uppleva lite saker också. Messade T i julas och sa att han får fasiken hänga med mig. Nå nu är det i alla fall gjort. Valborgshelgen drar vi dit. Vi kommer bo i Old Town och ska besöka lite sevärdheter som ska bokas in också. En dagsresa till Sterling och något annat ställe ska det också bli. Jag vill besöka Edinburgh Castle så klart och King Mary’s close (underjordisk stad, de byggde nya staden på den gamla typ). Sterling blir det för dessa miljöer är med i Outlander. Han vill på nåt whiskeydestilleri så det får jag väl hänga med på. Sedan råkar deras variant av valborgs firas på ett berg vid staden så det hinner vi också se.

Det får bli min belöning för allt slit jag lägger ner nu. Egentligen är jag pank men det struntar jag i, det råkades bli uttag från konto som inte ska röras…meeen hallååå när gjorde jag något senast?

Träning och kost knatar på och vågen visar minus vilket inte är fy skam. Jag är halvrisig men har kört mina pass i veckan. I morse (vaknade 7!!!) HIIT på löpbandet (asjobbigt på allvar!) och lite rehab för min axel. Trist att förbereda mat men jag lagar 2-3 rätter på helgen som räcker hela veckan.

Inget vin eller godis än så länge. Tre veckor nu. Nästa också men sen ska jag och min barndomskompis på galapremiär med mingel och bubbel. Fifthy shades darker, det är sånt vi ser ;). En får ju anpassa sig. Sedan i februari kommer vi kunna samla alla tre barndomskompisar för middag och vin. Skoj!

I fredags skulle jag på AW med ett gäng men jag var för trött, låg i sängen hela eftermiddag och kväll. Lika bra för inte sjutton hade jag hållt mig från för mycket mat och vin. Aldrig!

Igång

Nu har jag kört nästan en vecka med kostprogram. Jag ignorerar deras förslag och kör på egna och modifierade recept. Svårt att få till balansen som lyder 34% protein 33% kollisar 33% fett. Jag med mina mål och träning ska äta 1750 kcal vilket känns okej, absolut inte för lite utan nästan tvärtom, jag får alltid slänga i mig nåt på kvällen. Mina problem är proteinnivån som blir låg och 500 gr grönsaker. Äter ju frukost och lunch samma (enklast och det är i princip det jag ätit sista året).

Idag har jag tillverkar lite mellanmål som går fort att få i sig  under veckan. Jag har pulsat i snön med hästen och nu ligger jag och väntar på att maten ska sjunka så jag kan åka på gymmet.

Inget vin eller godis så jag kände mig ensam och övergiven igår och ringde en vän. Idag är jag tillfredd trots avsaknad av ovanstående och snöskottning de luxe. Nu kan jag det så okej sluta snöa! 

Så här lär det väl se ut ett tag framöver. Fixa mat och träna. Måste pussla ihop vardan så när jag inte får äta godis och dricka vin om helgerna (å nej jag slutar inte utan testar uppehåll en period, ngn måtta får det vara) så bakar jag enkla mellis och planerar.

I morgon kommer MNK hem så då får jag tillbaka min träningskompis, kul. Det är lite roligare med sällskap och pepp. Lite trixigare att passa ihop tider men ändå. Har varit tydlig med att inte köra hans supersena pass utan mina tider. På dan eller em.

Hur har det gått då? På fyra dagar-0,4 kg, inget revolutionerande men ett minus. Tänker intellektuellt ett halvkilo i veckan men hjärnan vill 2 kilo 😜.

Enough is enough

Efter år av jobbstress och utredning av unge samt massa krämpor så är inte jag och vågen riktigt överens. Eller vågen har ju rätt så klart. Jag är otränad och har gått upp för mycket. Jag var över den mentala gränsen som inte är okej någonstans. I kilo rör det sig väl om 5 kg upp sista åren men då var jag inte direkt vältränad innan. Gymmet och jag har inte haft en kärleksfull relation de senaste åren. Det har inte min rygg och min axel och jag heller haft. Jag har varit trött och sliten, förmodligen på gränsen till utbränd men det har jag jobbat med sista året och framförallt den här hösten/vintern. Inget stress, vila och lagom dos jobb. Påverka det som påverkas kan och framförallt, mentalt arbete. Den där hjärnan och jag har hittat ett läge där vi kan samarbeta riktigt bra så sömnen är bättre än på år och dar. Jag är piggare.

Dessa förutsättningar har gjort att jag liksom börjat se mig omkring tyvärr var ett av ögonkasten på vågen. Efter några års behandling av bäcken, rygg och höft så är jag nu så pass bra att kiropraktiker och massör är rörande överens om att nu är det dags att bygga upp med träning. Så klart började min axel krångla men jag fick kortisonspruta i samband när mormor låg på lassa. Axeln är okej men biceps är inte med än men jag körde ändå igång med gym, pratade med en sjukgymnast som rådde mig att stärka baksidan av axel samt rygg.

Sedan ett par tre veckor har jag tränat efter egenkomponerat program med fokus på rygg, säte, ben och bål. Axel, triceps och bröst är uteslutet. Jag har börjat hyfsat lugnt och jag har kunnat öka rätt bra i de flesta övningar. Men det räcker ju inte när man dessutom är för fet. Jag vill gå ner i vikt och bygga muskler. Det fixar jag inte själv, oftast äter jag fel och framförallt för lite så jag köpte mig en månad PT-online, Mamma fitness style eftersom att de har en sund mathållning som passar mig. Jag vägrar att svälta och vara hungrig. Testar mig nu fram med Lifestyle appen och inser att jag har svårt att komma upp i tillräckligt med kalorier. Lägger jag till massa godis och vin så är det inga problem ;). Satan vad mycket mat jag måste äta. Detta kör jag över julledigheten också bara för att jag kör igång med PT den 9 januari och då vill jag vara förberedd och köra på. En månad utan godis och vin klarar jag ju lätt, dessutom ska jag förlänga men jag börjar där.

Jag har hunnit med tre gympass, en PW och ett pass innebandy sedan julafton så idag slöar jag och slickar mina sår efter innebandyn (tror det är två år sedan sist). Eftersom jag är ledig och utan planer så kör jag på nu. Jag är för första gången på åååår pigg under julen. Jag orkar. Kommer att köra lite över helgen och nästa vecka också. Sedan är fasan att fota sig i helfigur, bra ljus, trosor och bh framifrån, från sidan och baksidan. Det är INTE roligt!

Det finns en anledning att jag inte dejtar, är sjukt obekväm med mig själv…sedan är jag odejtsugen. Big är den enda som får se härligheten och vare sig han eller jag bryr sig om några extra kilon hit och dit. Han har sett mig i alla storlekar under dessa 10 år vi känt varandra.

Jag ger inga nyårslöften men 2017 får bli mitt egoår så gått det går. Nu har jag fått sätta mig själv åt sidan under många år och nu räcker det.

Hoppas ni alla har haft det trevligt i helgerna och njuter av de få extra dagarna ledigt som året bringar. Jag har tagit ledigt i två veckor, för att jag vill.

När livet tar slut

Jag läste mitt senaste, okej jag skummade igenom, inlägg när jag åkte ner till huvudstaden. Kom ner när det var snökaos. Väntade ihjäl mig och allt var inställt. Framme i Vällingby efter midnatt (typ 5 timmar senare än väntat). Kurs i dagarna två. Planen att ta det lugnt under helgen gick åt skogen, jag och sonen for på Golden Hits. Vakten känner igen oss och snygg är han den där vakten. Kul hade vi, träffade ett skoj tjejgäng.

Efter den helgen har allt varit upp å ner. För några veckor sedan åkte vi akut in och mötte upp mormor med ambulansen och fyra dagar senare var hon död. Vaknätter på lasarettet men även dagar. Halva släkten gick i skift. Tömma ett liv ur en lägenhet och samtidigt försöka jämka viljor, den dödes och efterlevande. Alla minnen och den hemska känslan att aldrig mer få träffa henne…det känns outhärdligt. Men eftersom att hon så många gånger sagt att hon är ensam kvar, 91 årig änka sedan  27 år medan alla vänner dött…hon hade levt sitt liv klart för länge sedan, så känns det okej för hennes del. För min del…det är en annan sak hon var mig så kär.

21 december blir det begravning, julen blir som den blir. 

Jag saknar henne men samtidigt tror jag att hon var less att leva, ensam kvar. Jag fick vara med henne när hon drog sitt sista andetag och stryka hennes panna och kind.

När någon är så gammal känns det ändå okej.

Åker och styr upp kaoset

Jag har utrustat mig med rejäla vinterkängor för att möta snön. Förjävligt att stockholmarna ska ta den ifrån oss norrlänningar. Här är det nån liten flinga på marken medan det är kaos där nere. Ja jag kan inte låta bli att fnysa åt snökaoset det hör liksom till vardagen under vinterhalvåret att vi får upp till en halvmeter utan att livet stannar. Men så är vi oxå jäkligt bra på snö och snöhantering. Det betyder inte att jag inte fattar att det är mer trafik och aningen roddigare att få bort snön när det är sån trafik och lite ställen att fösa undan den på. But stil, snön kommer förr eller senare och mer eller mindre.

Det som stör mina planer är att jag ska på kurs och att jag skulle pendla mellan till Bålsta. Jag skulle kunna göra det för vinterkörning är inga problem utan det är övriga medtrafikanter jag oroar mig för. Räck upp en hand den som tror att det finns rum dit jag ska…nope. Dagen har gått åt i att ringa och försöka lösa problemet men utan framgång. Planen är en ickeplan. Jag tar med mig packningen och litar på att det löser sig på nåt jäkla sätt. En soffa i nån korridor funkar också. Det blir inte bättre av att jag känner mig smårisig…men äh det får gå.

Sedan stannar jag i stan till måndagkväll utan andra planer än att vila. Får iofs vackert sitta och vila vid gaten nu också, planhelvetet är en timme försent…än så länge. Kanske orkar jag samla kraft till att åka kommunalt till Hässelby när jag blivit bortskämd med att bli hämtad. Som det ser ut så är det okej framkomlighet om jag tar Arlanda express och tunnelbanan…mest orolig för sista etappen med buss från Vällingby.

Meeen väntan och leda fick mig ju att logga in här och gnälla lite 😉.

Glömskan

Jag börjar alltid om och glömmer bort mig efter ett tag. Är det för att allt känns så bra, gå nojor och att saker och ting tuffar på i rätt riktning? Inte allt men säg 75% är rätt okej trots allt. Jag är pigg för första gången på länge…kan det bero på att helveteshunden till chef är borta? På jobbet styr vi oss själva och orättvisor vågar iofs komma upp till ytan och kanske blir det kaos och konflikter men då är det ärliga sådana. Jag är i alla fall mycket mer tillfreds på jobbet och det räcker gott för nu.

Hälsan och träning har varit si och så. Planen har inte kunnat följas men jag har trots det mer ork än innan. Energin är inte på topp men har ökat med mer än det dubbla.

Nästa helg tar jag långledigt i huvudstaden vilket är mer än najs.

Jag har skickat in ansökan om vårdbidrag för ungen så vi ser hur det blir med det. Något extra för jobbet som jag lägger ner hoppas jag.

Jag kollar på serier och just nu Prison break som jag missat innan. Jag läser/lyssnar på massor med böcker. Orkar småfixa hemma, bara en sån sak. Jag och Big har i princip ett stadigt en gång i veckan ligg för att sen återgå till vårt eget. Och vet ni vad, mer vill jag inte ha på den avdelningen. Jag är förvånansvärt tillfreds med mitt liv justnu. Jag vill inte ha det annorlunda…den här veckan i alla fall 😜. Kommer på mig själv att tänka på det…ofta. All stress, ångest, frustration och otillfredsställelse är borta. Ingen gnagande känsla av att det borde vara bättre. Att jag kommer sitta hemma och ruttna till min fantastiska och skitjobbiga autistiska unge är vuxen. Nu är det hon och jag mot världen även om hon största delen av tiden är en stor hög av stinkande skit vars tanke om universum snurrar runt henne medan andras väl och ve inte ens finns på kartan. Let it be.

Äh mer tv nu tycker jag