Lördag

Jag erkänner, jag är lite nervös och dessutom så tvivlar jag å det starkaste på att någon dejt blir av. Hoppas mer på att det är katastroftankar än på riktigt. Inser att alla försvarsmekanismer är på high alert. Dejten har varit sval i veckan liksom jag, det har varit mycket på agendan i veckan för mig. Dejtens dotter blev sjuk och kunde inte springa maran så de åkte aldrig dit i helgen men han skulle åka ner på måndag. Jag åker måndag em och hade bokat käk och häng med sonen redan men kände mig manad att bjuda med dejten också.

Inte idealt och jag känner att jag och sonen behövde tid för varandra. Han krisar lite och behöver mamma. Alla barn krisar btw, så även jag. Det är mycket nu på alla fronter. Det är typ noll läge för dejt. Fast å andra sidan när ÄR det läge nånsin?

Jag har fortfarande inte sagt något åt Big och jag tänker inte göra det. Han kör sitt rejs som vanligt och kom inte förbi som avtalat igår. Förmodligen jobb eller slocknade, det gamla vanliga alltså. Jag är irriterad men orkar inte lägga energi på honom också. Men det är också pga det som jag känner att jag inte behöver säga något åt honom. 

Angående dejten så blir det som det blir. Det vore trist om det inte klickar faktiskt eftersom det känts som om det borde det.

Annonser

Tankar på tunnelbanan 

Min Stockholmsvistelse börjar lida mot sitt slut. Fredag var utgång och fira födelsedagsbarnet men jag åkte hem vid midnatt då kände jag att det var nog. En slölördag och så åkte jag mot stan på kvällen. Sonen hoppade av några stationer före mig och jag mötte upp med Big i stan. For upp på hans rum och vänslades lite innan vi gick ut och åt, drack lite vin och sedan gick runt en stund och kika på folk.

Vi var rätt tidigt tillbaka på rummet och det dröjde inte länge innan vi sov som grisar. Idag har vi slöat, myst och käkat hotellfrukost innan utcheckning och pussa hejdå. Han truckar uppåt landet medan jag har några timmar kvar innan flyget går. 

Den här lilla utflykten var välbehövlig och ffa värmen. Jag har tusen tankar och framförallt kring jobbsituationen. Om två veckor ska jag på anställningsintervju så sedan får vi se vad som händer. Lite mycket förändringar nu och jag ska villigt erkänna att det både är jobbigt och välbehövligt men just nu känns det som om det är så många beslut att ta så det känns lite som fritt fall just nu. Har man cementerat fast sig i trygghetsbubblan så länge som jag varit så känns det rätt ångestfyllt.

Ingen ordning ännu

Det har varit ett gäng turbulenta veckor nu. Mer strul med ungen, så klart, autism och tonår är ingen enkel historia alls för dom själva och definitivt inte för föräldrarna. Det krävs en övermänniska att slåss för deras rättigheter samtidigt som dom själva inte förstår sin omvärld, sitt eget bästa eller hur andra påverkas. Att dessutom göra det helt ensam utan stöd från den andra föräldern är fan ingen walk in the park. Lång historia kort. Vi har bråkat jag och min avkomma och jag har varit rasande. Min unge, hennes far och skolan har fått några rejäla skopor sanning och jag mår bara skitdåligt för att jag inte hanterat situationen på bästa sätt men å andra sidan orkar jag inte vara så förbannat förstående och pk hela tiden.

Jobbsituationen suger röv likväl som hemsituationen likväl som mitt obefintliga vuxenliv och så hästkraken mitt i allt. Bi firade 25 års kalas i veckan och det blir hans sista födelsedag. I sommar kommer jag att boka slaktdag och säga farväl till vår gemensamma tid tillsammans. Älskade men gamla trogna vän som ska få somna in innan smärtorna blir för stora.

Mitt inre kaos speglar min hälsa jag har haft feber och mått skit till och från i två veckor så idag åkte jag hem från jobbet för att vila och ta hand om mig så jag orkar med en helg i huvudstaden.

Om några veckor åter till Stockholm för att träffa mannen från förr. Jag skiter i hur situationen ser ut så jag bestämde att jag ska träffa honom för att se om det är så rätt som det känns trots omständigheterna. Jag är ego och tänker på mig själv och struntar fullkomligt i allt som inte är rätt. Jag gör anarki mot mig själv och all jäkla präktighet bara för att jag vill. Dessutom behöver jag annat än Big och jag. 

Så ser mitt liv ut och det är bara att leva med det.

Ur kaos kommer ordning?

Som synes i förra inlägget och säkert ungefär de hundra sista så är jag i en sorts svacka både jobbmässigt och privat. Saker privat kan jag hantera det är för mitt barns skull jag gör det som är bäst för oss, men det betyder inte att jag tycker att allt är så jävla kul men det är som det måste. Fick jag bestämma skulle jag resa runt på olika platser och lära mig historia, kultur och sånt skoj. Jag är heeeelt insnöad på skottsk historia just nu och jag ska tillbaka och resa runt. Edinburgh – jag älskar stället trots att jag bara skrapat på ytan. Sjuuukt vackert och intressant och vilka härliga människor! In love. Beltane fire festival vilken bisarr och annorlunda upplevelse. Insane.

Då är det jobbet då. Kaos på gott och ont. Vissa saker behövs men vissa är för mycket bara. Igår släpptes bomben att typ alla mina närmaste kollegor omplaceras eller gör annat. Svinbra om vi inte stod inför massiva förändringar till hösten. Ett helt nytt arbetssätt som kräver enormt mycket förberedelser både inom våra yrkeskategorier men även samverkan och slutligen att få det att fungera för målgruppen. Nu står jag med helt nya kollegor och ett nytt adminsystem, nytt arbetssätt, lämna det jag byggt upp och kan by hart så tiiiid att göra om behövs. Nya kollegor som behöver sättas in i en helt ny verksamhet med allt vad det innebär. Vägleda, lära känna, anpassa och fan å hans moster. Som Big sa: Men kära Just sayin det här är ju det du vill, kan och går igång på. 

Vad är problemet då? Nytt anställningsavtal som inte passar mig och lön som inte matchar uppgiften,jag är inte Akilles som stred för ära och berömmelse utan jag strider för cashflow in på kontot. Det finns en föreställning om att mitt yrke är ett kall och som man lever med dygnets alla vakna timmar. Den föreställningen vägrar jag köpa, jag gör ett bra jobb under rätt förutsättningar och inget annat. 

Jobbet jag tänker söka ger allt mellan 1500-5000 mer i månaden, mer ledighet och flexibla arbetstider. Jag kan köra på med det jag kan och slipper alla övriga distraktioner i nuvarande jobb utan får utöva min profession och därmed basta. Sedan finns det andra nackdelar som med allt.

Igår ville jag säga fuck off åt chef och andra men nöjde mig att berätta att de var ignoranta och okunniga. Chefen fråga mig oroligt i morse om chocken lagt sig och jag sa nej, det har den inte och jag tycker det är ett skitförslag men hinner inte prata om det nu. Nästa vecka när ilskan lagt sig ska jag ta ett sansat snack samtidigt som jag söker den andra tjänsten och faller det väl ut har jag ett bättre förhandlingsläge. De kan inte driva verksamheten utan att någon av oss gamlingar är med. Vad jag beslutar mig om vet jag inte. Vad prioriterar jag högst?

Så nja det är lite si å så just nu.

Opeppen

Söndagkväll och tio dagars ledighet lider mot sitt slut. Jag är grymt opepp på jobb, kanske därför en halvflaska, minst, med rosé slunkit ner. Vad har jag gjort? Familj, familj och åter familj har stått på agendan. En rejäl rotblöta blev det också. Lite stugliv och därmed ont i ryggen av dåliga sängar. Nu blev jag och två syskon stugägare så det är nog våra bekymmer nu. Massage hjälpte men inte tillräckligt så helgen har tillbringats i Citodondimma, hatar att behöva ta till starka värktabletter men ny hade jag inget val och idag känns det bättre. 

Jag har tillbringat dagen hos min häst. Karvat högar med hår och skymtat min riktiga pojke under allt hår. Snart fyller han 25 år, undra hur många goda år han har kvar? Jag gav honom detta året men inser att han kommer tuffa på många år till om hälsan håller sig på samma konstant som senast 11 åren.

Jag börjar smått förberedelser för Edinburghresan nästa fredag och längtar som faaaan. 

Jobb i morgon som sagt var och jag känner mer och mer som om jag gått i stå. Det är inte roligt någonstans med jobbet mer. Allt tjafs har tagit udden ur det roliga. I veckan skickar jag in en ansökan till kommunalverksamhet igen. Bra eller mindre bra? Jag trivdes där förr och söka kan man alltid. Sju år på samma arbetsplats kanske är nog? Dessutom gäller tjänsten mitt favoritområde endast. Inte det andra.

Annars har jag bokat tre svängar till sthlm tom september varav en egentligen var för att delvis träffa den där mannen en sväng men det blev slutligen en födelsedagsresa till sonen vilket är bättre.

Jag är sjukt uttråkad på mitt liv just nu och kräks på det. Det är bra men satan så tråkigt. Jag stpr och stampar.

Ditten och datten

Är det bara jag som alltid är sjukt fattig de fyra första månaderna varje år. Alltid! Vill göra tusen saker varav allt kostar. Fick dessutom besked om skatteåterbäring 44 riksdaler, say what! Jag brukar få några tusen i alla fall. Missnöjd är bara förnamnet.

Sonen bestämde sig att hänga med till Skottland så han köpte flygbiljetter och jag mailade hotellet som slänger in en extra säng för 20 pund natten, barnsligt billigt. Dessutom kunde jag skicka Beltanebiljetterna till dem eftersom att de inte skickar utanför Storbritannien. Så skönt då kan jag beställa dem nu och slippa stressa över det. Längtar som faaan och tänker samtidigt att jag inte hinner se en bråkdel. 

Här är strålande vårvinter och mycket snö. Jag kan knappt gå trots att det är utmärkta spår överallt nu. Skyller på klackar, alkohol och död mobil. Gick hem efter en konsert. Fyra kilometer och kallt. Mina tår är inte återhämtade efter en dryg vecka. 

Slutligen vill jag byta jobb, kanske till och med karriär?!

Med eller utan konsekvensanalys?

Jag är uttråkad så det får bli ytterligare ett blogginlägg om ingenting, alltså det som rör sig i mitt huvud. Jag är allmänt uttråkad och känner att det händer för lite i mitt liv, för lite nytt och utvecklande och spännande. Som den övervuxna tonåring jag är så är det förödande för min sinnesro. Just sinnesro har jag gott om nu när jag inte ställer till det för mig. Jag har alltså lekt vuxen i några år och kan den branschen. Fördelen är att ångest inte finns på världskartan och jag sover som ett barn på nätterna och tränar hyfsat hårt.Jag är i harmoni helt enkelt och jag har grymt tråkigt nu när jag är fylld med energi.

Jag har motiverat arbetat med träning, kost och inställning. 5 kilo ner på 2.5 månader. En klädstorlek mindre och kläderna sitter rätt bra nu. Bara hälften kvar men det kommer gå det med om jag inte ställer till det för mig. Jag kör solo from nu. Egen träning och fortsatt bra marval och jag gör det på rutin utan större tankemöda. Bra så.

Nu funderar jag mer och mer kring den där mannen från förr. Kontakten är tät och konstant. Nu närmar det sig att ses. Här kommer problemen in. Hans situation och min. Egentligen är inte min situation något problem i sammanhanget men av någon outgrundlig anledning har jag dåligt samvete gentemot Big. Ja ni läste rätt. Alltså hallå. Tror jag att jag vill fortsätta så här år ut och år in? Vi har 10-års jubileum av vårt ickeförhållande i dagarna. 10 ÅR!!! Vad i hela helvete har hänt med tiden? Nu sitter jag med dåligt samvete för att jag funderar på att träffa. Inte ligga, inte gifta mig med eller på annat sätt involvera mitt liv med någon annans. Ses! Åt mannen har jag sagt att det är okej men inget strul med någon i din situation. That’s it. Så här går det när man har för mycket fritid.

Igår skickade jag in ansökan på två distanskurser på universitet. Inom samma yrke men jag kan den här branschen mycket bra nu och jag vill inte klättra i den här skithierarkin. Inte intresserad av sådan position här alls. Verksamhet och verksamhetsutveckling det är min grej. Borde byta bransch egentligen. DET borde jag bädda för och läsa in parallellt med jobbet så jag är klar om ca 4-5 år när sista barnet är utfluget. 

Nu vet jag inte om jag ska bete mig vuxet med konsekvenstänk eller som en tonåring utan. Allt för att jag är uttråkad och har energi. Jag tror att allt egentligen grundar sig i att jag just nu börjar känna mig redo och vill ha en riktig och seriös relation. Kanske det är det jag ska fokusera på och inte något annat?

Nu då

Förutom att jag ligger och bubblar för fullt så är allt som vanligt. Den gifta som vill ses har jag sagt absolut som barndomsvänner men jag är inte bra på att dela med mig.

MNK messade och ringde förra helgen om ”myskväll” och tyckte att jag dissade honom när jag inte svarade. Jag tänker HALLÅ…det är över ett år sedan vi slutade strula och nu tränar vi tillsammans måste vi mysa då? Jag körde en halvdiss om min onda mage som höll mig i schack. I veckan på gymmet hörde han mig och gamla svägerskan prata om barn, stress och problemen i vardagen så jag tycker han borde fatta. Gamla svägerskan sa åt honom ungefär: Fatta att Just sayin är 40+++ och är snyggare än nånsin och har inte en rynka. Han bara vaaa är du så gammal? Jag himlade med ögonen och la till trött. Jag är trött och jag orkar inte med svammel på allvar. Jag vill inte strula runt nu. Jag har Big mellan varven, inte ofta men några gånger i månaden och just nu är det bäst. Jag kan vara mig själv, klaga och ha dåliga dagar och känna mig utbränd och ful. Med honom kvittar allt. Jag kan släppa garden helt och fullt och det är så förbannat skönt. Det samma för honom. 

Igår kom han förbi, sent som ett arsle och för att göra en lång historia kort frågade om han kanske börjar bli utbränd att han gör så knepiga saker. Jag sa att då har du varit utbränd i 10 år, du gör konstiga saker hela tiden. Igår tog det typ 1.5 timme innan han kom…som vanligt, det borde ta en kvart. Vi snackade vidare och i nåt sammanhang sa jag att om jag vill bli av med dig eller vill mysa som faaaan behöver jag bara bli irriterad eller ledsen och gnälla då försvinner han fortare än en avlöning eller hånglar. Konflikträdda mannen och jag är en bra kombo. Det brukar bli mycket bättre, verkligen. Nå för att avrunda Big så behöver jag honom och han vet vad jag går igenom men han är värdelös på for better and for worse, jo han är bra när objektet för aversionen/aggressionen inte är han eller att han får ta skiten. För det är definitivt inte bara Big som är svår att ha att göra med utan undertecknad är fasiken mer än en handfull mellan varven.

Förutom de tre så snapar jag mycket med lillfinnen. Det är enkelt och avslappnat och inget som jag behöver fundera något på alls. 

Förutom det så är det träning och kost som är i fokus men barnet mest. Autism är utmanande i sig men könsidentitet är värre. Jag är inte rustad för det nu men bollen är i rullning och det där med att leva sitt egna liv är långt borta.

Killar och tjejer?

En liten fundering så här på måndagkväll. Jag tänkte lite på mina vänner eller skillnaden på tjejkompisar och killkompisar. Jag har ju MNK som jag tränar med…som kanske hintar om liiite mer än träning fast det är nedlagt sedan dryga året, sen resekompisen och så Big. Big har ju en särställning i sammanhanget eftersom det kanske händer aningen mer än bara vänner, det jufsas ju lite från och till om man så säger.

Tjejkompisarna då vi hänger alla tillsammans och var för sig beroende på vad som hinns och vad som görs. Där är det lite så att jag ffa umgås med bägge var för sig men de två träffas bara när jag är med. Märkligt eftersom vi har växt upp tillsammans men så är det.

Killarna känner inte varandra alls och jag undrar om de ens vet vilka de andra är. Big vet iofs vem alla är, han har koll på folk överlag och kanske surrar jag mer med honom och vad jag gjort och vem jag hängt med och så. Men av någon anledning så började jag bara fundera på att jag verkligen har ett segregerat umgänge. Undra om det är skillnad mellan killar och tjejer generellt? Killar överlag verkar bry sig mindre? 

Å så på tal om att världen är liten. Superman som jag messade och småsvammlade med förut verkar ha stadgat sig vilket är skoj, det ville han. I förra veckan addade hans bror mig på FB. Det var brodern jag kände först vi gick i skolan till åk 3 innan han flyttade eller vad som nu hände. En sån där genomsnäll och fantastisk person som det finns för få av. I motsats mot brorsan som är/var lite mer galen :). Nå iaf vi messar massor och han vill ses om jag åker ner till sthlm under våren, han ska jobba där. Annars bor han 40 mil bort och det går snabbare att ses i storstan. 
Han är fortfarande snygg, det har dom gemensamt bröderna. Den ena ljus och den andre mörk. Den blonda och trevliga äldre är en perfekt kandidat för seriöst förhållande medan lillebror är skoj att leka med 😜. Gift så klart men det är väl inte så glammigt nu efter 20+ år och ungar som börjar lämna boet. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite att safea att dra iväg och jobba lite och börja ta kontakt med barndomsvänner med lite småflört. Klart att det är så. Jag tycker att det är okej att skriva och håller det på en gammalvänskapsnivå och kan absolut ses för en öl eller liknande. Men med alla mina befintliga killkompisar har det ju börjat med nån sorts flört och två av dem mer. Nu kanske jag inte ens åker ner men OM…det är lite trixigt. Nu är karln gift så det är ett no no. Men jag inser ju att jag på allvar undviker precis ALLT som komplicerar mitt liv nu för tiden. Vad hände på vägen undrar jag 😁.  

Nå det var hypotetisktoch mer tänka högt än något med substans.