Igårkväll messade jag MNK innan jag gick och lade mig: Oäten och oliggd!! (i norr sätter man o framför allt så blir det lite tvärtomspråket), Fick något argt svar om att han väntat och jag sa att han aldrig hörde av sig och han sa att vi hade bestämt och jag sa förlåt och får jag en ny chans på torsdag med samma koncept och han sa ja det får du. Blev alltså lite ändrade planer, gick på psykiatriföreläsningar i stället. Så i morgon ska jag få mat och sex. Om inte

Trodde jag skulle jobba länge i morgon och så hade min (normala) kollega liksom tagit mitt jobb och jag hade visst gått med på det så jag blev överflödig för första gången på väldigt länge. Och gissa om jag ska ta chansen för vuxenmys.

Sen har jag pratat med en annan kollega om jobbsituation och hemsituation och hon tyckte att jag borde sluta vara plikttrogen och att jag borde sjukskriva mig en vecka och landa. Funderar mer och mer på det där om att vara hemma. Det känns inte okej att mala på och aldrig få fast mark under fötterna. Blev snål och insåg hur fattig man blir av att gå hemma och jag började googla lite försäkringar. I förebyggande syfte ska jag kolla kollektivavtalet och facket, om jag har några rättigheter för höjd ersättning, ifall att. Vill ju ha koll på vad som kan hända om det är nog, eller innan det är nog. Inser att jag inte ens kommer ihåg när jag varit sjukskriven förr. Har varit hemma någon enstaka dag men jobbat igen den eller tagit komp.

Så förhoppningsvis tar jag helg med lite klarhet och ett rejält ligg. På fredag ist för lördag ska jag och vännen se Outlander och äta och dricka vin och prata, prata, prata…och säkert skratta utav helvete.

Annonser

Dagen R som i Rekond

Idag var det dags för kroppsbalansering och kineselogi. Har gått hos samma kotknackare till och från i 20 år och sa att nu fan får vi se till att gå till botten med eländet. Jag vet att jag har obalanser i kroppen och han hittade redan förra gånger punkter som bekräftade vad jag sa. Mitt problem i korthet: muskelspänningar, energilöshet, känslan av att inte kroppen tar upp näring korrekt, ingen viktminskning och sämre effekt av träning. Bäckenproblemet härleds direkt till tunntarm dvs näringsupptag så det är krig från olika håll nu.

I alla fall så löd domen som följer: Bachtest visar på medvetena/omedvetna känslor och hos mig gav det stort utslag på känslan ilska, misstänksamhet, avundsjuka och andra negativa känslor som jag inte kommer ihåg just nu. Ilska är det som är framträdande, alltså det är lätt för mig att bli förbannad på gott och ont. Finns en lång förklaring men jag behöver balansera upp det så jag fick Hollydroppar som ska tas. Ilksa är alltså en sekundär känsla, det är inte roten till det onda och vad roten är det vette fan men enligt bach websida är det frånvarande av kärlekskänslan…så jag är en ilsken känslokall person helt enkelt ;). Det var den flummiga delen dock inte främmande för mig och framförallt inte i kombination med stresshantering och höga krav på mig själv. Läs förra inlägget och tänk aha så klart är det så.

Ovanstående i kombination med obalans i binjuren (hormoneradrenalin). Attack eller fly. Adrenalinpåslaget kommer fort och jag har dessa två lägen. Fly/stoppa huvudet i sanden eller attack. No shit Sherlock. Träning har hållt detta i balans, boxningen var underbar för mitt välmående. Nu kan jag inte träna hårt och jag mår sämre så klart.

Sen var det bukspottkörteln dvs insulinproblem i kombo med tunntarm och näring, självklart hänger det ihop och ger obalans hos mig. Han testade av olika vitamin och mineralbrister så jag ska äta zink och krom allt det andra var bra.

Där jag har fysiskt ont i kroppen går som hand i handske till ovanstående. Så nu får vi se om det blir någon ordning. Tidigare plockade jag bort vete/gluten och socker (blir man gladare av det, nope det är ett jäkla gift att få ur systemet. Värsta knarket) och jag har på två veckor tappat nästan två kilo och uppsvälldhetskänslorna är mycket mindre. Eftersom spannmålen är så processade dessa dagar så är det inte helt ovanligt att moderna människor inte tål dem på samma sätt som förr. För mig är det egentligen ingen förlust som så eftersom jag mer och mer försöker ta tag i detta med miljön. Jag handlar så mycket ekologiskt och närodlat som jag bara kan av den enkla anledningen att jag vill att jorden ska överleva. Jag kan inte göra något åt fabriker som spyr ut miljögifter men jag kan göra det jag kan i min vardag. Det är inte min grej att stå på barikaderna och propagera för det men jag betalar lite lätt muttrande högre skatter på drivmedel för att jag vet att det behöver svida lite för att börja tänka till. Se filmen Home för att i alla fall se lite vad köttindurstrin gör med miljön. Poängteras skall att jag inte blivit vegetarian utan tänker närproducerat och i alla fall svenskt för miljöns skull och djurhållningen.

Djupt värre ;). Närå bara sunt förnuft med lite flum om droppar som kan balansera upp problemomården. Österländsk medicin är inte så dum, finns mycket klokheter där. Får bara se effekten av det hela. Ska fortsätta behandla kroppen och så blir det återbesök på kineseologin på någon månad…men det hänger ju ihop och det är samma gubbe som gör allt. En liten parentes bara är att han säger att han tycker det är märkligt att ilska, hämndgrejen kom upp för att om han skulle be någon beskriva mig så skulle dom säga nära till skratt, glad och positiv. Det som syns ja, en annan ska i fortsättningen titulera sig som dr Jekyll och mr Hyde :D.

 

 

Fetma, sex, allvar och kärlek?

Med två veckor in på det nya året och med en arbetsvecka i ryggen borde man känna att man är relativt utvilad va? Den där julledigheten försvann lika fort som den började, vart far dagarna? Eftersom jag notoriskt bryter löften så skippar jag sådana även i år. Facit efter jul och stressen innan julledigheten är, som jag tidigare nämnde: tre spruckna jeans, fyra extra kilon, djupare fåror i ansiktet, fondationkontot övertrasserat, alla andra konton också för den delen och träningskontot har så många minustecken att jag skäms.

Fet, fattig och frustrerad är alltså årets ledord. De två första har jag väl försökt förklara i inledningen och det sista har väl delvis med de punkterna att göra. Krånglande bil och en häst som borde dammas av lite oftare kan också dra sitt strå till stacken. Sen den där tröttheten och enkelheten att vända på dygnet. Strategin är mer motion, variation i maten och Rosenrotskur. Kortfattat så har jag lite att rodda i både hemmavid och på jobbet.

MEN för att se det från den positiva sidan så är jag glad ändå. Jag har hunnit med en rolig utekväll med barndomskompis och även dammat av Golfarn. Vi träffas ju en gång per år på Trettondagsfesten och då ska det dansas like it’s no tomorrow både styrdans och vanlig, det ska drickas någon öl, skrattas, pratas med hans kompisar, flörtas och sen ska vi hem och surra, äta, skeda, småhångla och så får han eller jag åka hem eftermiddagen efter. Det är liksom en tradition. När jag lämnade av honom var det kram och hej vi syns nästa år :). Det känns lagomt. Ibland blir jag förbannad för att vi inte kan bli kära och bli ihop men det tåget gick ju i slutet av nittiotalet. Dock verkar vi bägge vara nöjda som det är :). Min kompis sa redan på förfesten: Golfarn kommer vara ute och ni kommer hooka upp, det gör ni alltid. Varför kan ni inte bara leva lyckliga i alla era dar?!

Förutom att jag fått tillbaka en häst och söker hållbar lösning för det, så har jag fått ett barn på heltid. Efter mycket vånda och tjafs och gråt och tandagnissel under nästan hela hösten meddelade hon sin far att hon inte ville bo där mer så vi testar varannan helg där. Det är både bra och anus. En nackdel att det är färdigt med dom där pojkarna. Det har sköts på bortaveckorna så 2014 kommer jag vara oliggd. Relativt för jag har redan bokat in första lediga kväll :P.

Detta leder bland annat till att jag börjat fundera på det där med att åtminstone tänka mig att försöka träffa någon seriöst…något tveksam mening där va! Jag vill och jag vill inte. Men att fortsätta som tidigare är omöjligt, nästintill. Problemet är bara att hitta någon som man vill umgås med utanför sängen. Med lite allmänbildning, humor, praktisk ådra, ambitioner, som låter mig va den jag är, som gillar matlagning och filmer, som också låter mig få egen tid och som är go men ändå manlig. Det gör inget om han är snygg, charmig och vältränad heller trots att jag är fet och finnig. Förslag! Någon? Tillsvidare kör jag Kalles variant och nynnar: Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tycker Kaaallee. (Minns någon det ledmotivet? Är någon så gammal :D).

It’s alive

Jag dog inte. Bara light. Tog en paus från socialamedier, internet och det mesta. Har legat hemma på soffan, kollat serier och ignorerat er alla och så även FB framförallt.

Utgången var väl okej. Träffade Glinet messade lite med honom, inget mer. Tänkte rätt mycket kring det där varför man ska hålla kontakt ens. Känner att det står mig lite upp i halsen på något sätt det här med karlar och hålla kontakt fast man inte behöver, varför?Dessutom träffade jag det andra Glinet och gav honom en avhyvling, inte så mycket argt utan mer drypande sarkastiskt. Fanskapet tordes inte se mig i ögonen.

Lördagen hade jag en sån där kemiskbakfylleångest utan substans för det hände inget att ha ångest över. Irriterande ändå. Var seg och trött, såg mest teve och vägrade svara i telefonen åt någon. Orkade inte prata. Kände för att vara helt ifred bara. Somnade på soffan och missade några umgängesinbjudningar men det hade jag ändå ingen lust med. Trivdes lika bra som Ferdinand under sin korkek. Fast i stället för korkek och blommor var det soffan, godis, ostbollar och snuskigt dåliga teveprogram som jag slukade med hull och hår.

Söndag hände inte speciellt mycket mer än att vakna på soffan och moffa i sig godis till frukost och sedan träning och lite hästeri och så en arbetsdag i dag. Dessutom har jag tagit mig i kragen och betalat räkningar och bokat besiktning på bilen som har körförbud. BRA!!! Igen har jag alltså glömt detaljen med att man visst måste göra det. Sist sved det ju med dryga tusenlappen i böter.

I övrigt tänker jag så dom små cellerna knakar och vill brista. Inga depp eller ångesttankar utan mer framtid och livsstilstankar. Det är för mycket runt omkring mig för att det ska bli något vettigt av det just nu. Men jag gör det ändå. Ska styra upp mig själv lite och fundera över vad jag verkligen vill med mig och mitt liv.

Planlöst roligt

Alltså det känns lite konstigt, jag känner mig liksom glad och upprymd här. Det är så förbannat spännande på jobbet nu, vi håller på med så roliga saker och har haft genombrott där jag inte trodde det skulle vara möjligt. Nej det handlar inte om chefen, gudbevars…kör den vanliga varianten. Nickar, lyssnar och låtsas göra som det är sagt men gör exakt vad jag vill ändå :D. Vinnande koncept I dear say :D. Det är slitigt, jobbigt men kul, kul, kul!!! Vi planerar redan en fest nästa fredag när vårt projekt är över. Vi har lärt oss att festa och fira är viktigt, så det så.

Promenerar gladeligen till och från jobbet även om det är snorkallt ute så kinderna krullar sig upp bakom öronen. Jag blir piggare och känner som sagt var att jag laddar igång men även avrundar dagen förbaskat bra på den här halvtimmen det tar mellan. Idag hade jag sällskap av kollegan hem i alla fall.

Det jag skrev igår har jag inte tänkt så mycket på egentligen. Mer än att jag känner mig väldigt oredo för en relation, däremot är det liggabiten som ska lösas. Tänker inte gå i kloster. Vette fan om det är Glinet som ska liggas med. Orkar inte höra av mig alls. Det finns en anledning att jag raderade numret sist så vi ser väl om han får hänga kvar. En sak är jäkla säker så här i testperioden när jag inte tänker höra av mig själv…är sexlusten så förbannat dålig så är jag totalt fel människa för honom!! Herregud, en dag i veckan eller ännu längre mellan gångerna går ju fet bort.

Ska fundera på om jag ska behålla den och lära den lite konster eller om jag ska hitta en ny ;).

Nu är jag hög på jobbet helt enkelt och det får väl räcka ett tag.

Frustration dock. Har inga planer och jag tror jag skrev samma sak ungefär den här tiden förra året också. Känner mig totalt planlös, har inget mål med livet alls. Inga resor inplanerade (jag vet att jag skulle ta det lugnt efter i höstas men det kliar fan i röven efter lite action), inget mål som ska uppnås…bara det där jävla vardagssvamlet. Gaaaahhhh!! Nä det är rätt lugnt ändå. Har bokat in mig och ansökt om jobb varje helg men dom är ju fan aldrig sjuka eller är kort om folk.

MEN jag har gått ner mer än 2 kilo sedan nyår. Det är alltid nåt så kaaanske det blir beach 2013, eller biatch :D.

Är vi tvungna att leva i par?

Dagen började bra. Värry präkto. Kvällen avslutades med sexchatt med Big, eller om sex. Äsch varför låtsas, snusk helt enkelt. Vet inte riktigt vad som hände förutom att min fantasi skenade iväg. Försöker skylla på pms och sånt, men det hjälper föga. Ränderna går aldrig ur en zebra, that’s a fact!

Vaknade sex i morse och hade fortfarande massa tokigheter i skallen, som behövde lösning innan ny arbetsdag. Nog om det. Jag har varit på föreläsning idag. RFSL pratade om hbtq-frågor. Jag blir lite grinig på approachen faktiskt även om jag vet att den måste synliggöras. Att vi lever i ett heteronormativt samhälle. Men jag märkte ju att folket i salen blev irriterad på upplägget. Att man ska plocka bort normen helt. Visa bilder på symboler för toaletter osv…En man och en kvinna. Medan rullstolsbundna var könlöst. Dom når inte fram med budskapet alls. Dock fick de gehör när de talade om transpersoner generellt.

MEN jag började fundera på normer i alla fall. Om normen att vi SKA leva i tvåsamhet. Skitsamma om det är man och kvinna eller samkönade förhållanden. Men två ska vi vara. Sen ska vi få barn också, det måste man ha. Typ 1.5 stycken för att vara exakt. Redan där har jag brytit för omåttlig som jag är har jag tre. Dessutom lever jag ensam och klarar mig rätt så bra både ekonomiskt och med det jag behöver göra i övrigt.

Funderingarna vandrade iväg till det här med tvåsamheten. Drömmen hos många är att hitta den rätta som man ska dela, kanske inte allt med, men i alla fall ha någon sorts förhållande med. Jag vet inte om man behöver vara sambo eller leva nära varandra. Det kan vara väldigt olika börjar jag inse mer och mer. Jag har i alla fall levt det där familjelivet och börjar mer och mer fundera på om inte jag kan den branschen nu. Nu ska jag inte vara kaxig och säga att jag kan ha distansförhållande likväl som ett nära. Det vet man aldrig förrän man är där. Men som det är nu så kan jag se ett alternativt förhållande i alla fall. Jag har mycket med mitt och vet inte om jag vill slänga mig in i ett förhållande med hull och hår. Min känsla och erfarenhet från de som är mig nära är att många nästan ger upp sin egen identitet i samband med ett förhållande. Man umgås med parvänner eller helt enbart med vänner från mannens sida. Extremt vanligt tycker jag, i alla fall här uppe i norr. Någon strötimme här och där kan med nåder ges åt de gamla vännerna.

Nu var det egentligen inte den diskussionen jag ville ta. Fan jag inser att detta kommer bli lååångt så sätt på kaffet eller sätt dig mer bekvämt tillrätta. Äh jag tar det kort ändå.

Normen är tvåsamhet av något slag. Eftersom jag är heterosexuell, vad jag vet har inte provat annat, så är det man och kvinna jag snackar om. Jag vill någon gång hitta den där förbannade Mr Right! han det klickar med på mer än det sexuella planet. Jag har ju passerat 20 och även 30 årsåldern och börjar nästan bli lite blasé och tänker att det är fan bara en myt. Skojar lite för när jag var 16 träffade jag Mr Right och när jag var 21 träffade jag en ny Mr Right så även vid 27 och en annan vid 30. Så jag inser att det omvärderas med tiden det där som gör att han blir Mr Right för inte sjutton skulle jag välja den jag valde vid 16-årsålder idag.

Kontentan av det hela är att jag i dagsläget inte ser att jag kommer att hitta den jäkeln. Inte just nu eller i den närmaste framtiden. Ska jag då välja en Mr Right now? Vara själv? Identifiera mig som singel eller som människa. Jag är trött på etiketter. Ja jag är singel men det är inte hela min person. Vem jag är kär i, ligger med. lever med…det är inte min person. För mig är singel ett negativt laddat ord, folk tycker synd om en för att man inte lyckats få nån karl. Vad är det för fel på henne som inte får nån karl? Det är en norm att vi ska leva ihop, att vi ska lyckas hitta en partner och sen är det bara att klösa sig fast för allt vad man är värld. För när du väl är i ett par då är du norm, du har makt. Du har någon att fira jul och nyår med. Göra dom där parsakerna man måste göra. Du har slutat leka av dig och är nöjd och glad. Eller så är alla andra nöjd och glad och andas ut, äntligen har hon gängat sig, nu får hon vara med och leka med oss vuxna.

MEN återigen OM man inte hittar honom? Om man inte orkar söka ihjäl sig. Man betar lite försiktigt här och där och lägger ut en fälla i snårskogen i andra kvarteret. Men man kör ingen heltidsjakt om man säger så. Har man tur hittar man en kk som man kan förlusta sig med lite. Som jag själv brukar säga. Den där surkärringen behöver sig ett riktigt skjut så hon blir nöjd och glas. För det blir man ju av sex, oftast…i alla fall jag :D.

Jag väljer att ha det så här. Jag jobbar, tar hand om hus och hem, festar med kompisar, tar hand om hästen och med hyfsad tur hittar jag nån att ligga med under tiden. Har jag gjort ett andrahandsval då? Jag är rätt nöjd, jag känner att livet är rätt så meningsfullt. Har ingen karl som jag måste ta hänsyn till förutom att jag kanske måste pussla lite med min kk eller vmf eller vad man nu vill kalla honom, dock är han inte min partner. Är vårt biologiska behov av tvåsamhet så stark att inte det skulle duga? Går livet på halvfart till man träffat honom, den där rätta? Eller är det bara det som vi fått i oss med modersmjölken, att vi måste ha någon att dela livet med? Är de sociala normerna så starka att vi liksom fållas in och föses fram med flocken?

Mer frågor än svar men alltså jag ifrågasätter mer och mer. Är det detta jag vill? En sak är säkert. Det jag inte vill i ett förhållande är att skaffa barn, fastna i den där vardagslunken där man jobbar, lagar mat, fredagsknullar och tar söndagspromenader. Kanske jag inte är redo för ett förhållande. Ge mig svar någon klok människa. Okej att jag frågar tusen frågor men kontentan är: vill vi ha en partner på grund av att vi är funtade så biologiskt eller för att de socialanormerna säger så. Kan man ha ett rikt liv ändå? Kan jag välja annorlunda och ändå vara nöjd…