Nyår?

Lite så känns det. In med det nya och ut med det gamla. Jag röjer och säljer både hästprylar och bilar…tja lite annat också. Börjar jobba om en dryg vecka och jag har lite att stå i fram till dess. 

På lördag 100 års fest, lär bli spännande. Big skulle försöka komma, synar det med hjärter två dock. Han är skitsämst (norrländsktuttal på det) på time management. 

Jag känner för rehab snart. Mycket vin blev det. Sist förra veckan så bar vi med 2 dunkar vin, 2 flaskor, 2 skumpa, 6 öl och en sjua Tapio (finsk sprit) som skulle räcka i två dagar för tre personer…vi öppnade ytterligare en dunk från brorsan. Jag och mina barndomsvänner fick till sist ett datum  (sist var i tonåren) där vi alla kunde komma ifrån. Sol, vin, bastu, bad, fniss, sjunga gamla sånger nätterna igenom blandat med seriösa samtal. Vansinnigt trevligt.

Mina barn, samtliga, håller dock på att göra mig gråhårig varav den som bor hemma är lindrigast. Små barn, små bekymmer!

Annonser

Ett halvt liv

Här sitter jag på altanen och lyssnar på Mats Strandbergs Halva liv, läsvärd bok om ni frågar mig. Den är inte ny och vare sig skräck, fantasy eller barnbok utan den handlar om då och nutid när ett barnbarn med sina egna trauman läser en bok från farmodern och dåtidens bekymmer.

Jag dricker rosébubbel och ser ut över den nyklippta gräsmattan. Sista dagarnas tema har varit; ta tag i ångesthärdar. Jag har annonserat ut hästsaker, bilen som stått bakom huset i två år och pratat med försäkringsbolaget angående dotterns trasiga telefon och glasögon från när hon blev påkörd i onsdags  (alla mina barn har blivit påkörd minst en gång och eftet den första när ambulanspersonal ringde är jag rätr härdad).

Ungen har åkt till pappan som förövrigt borde förgöras. Jag funderar på att raka benen och hitt på nå. Det är sommarvärme på riktigt här och jag är lite lagom vidbränd. Busade just benen som aldrig får färg ifall att jag ska ut bland folk. 

Jag har nån sorts existentiell kris, vad det ska bli av mig och vad jag vill med mitt liv. Inte för att mitt liv är en katastrof men för att jag är i läget att låta det dra iväg åt ett annat håll för förändringens skull. Men det får växa fram. Det känns lite som bokens titel, jag känner att jag bara har ett halvt liv.

Sorg och elände 

Här ligger jag i bubblet och göttar mig. Queen på hög volym och barnafadern ska för första gången hämta sitt barn för nåra extra dagar men inte utan ett utbrott från mig. Bubblet är välbehövligt efter en sjukt tuff period och givetvis visar mina muskler med extrem tydlighet att jag behöver slappna av…dom är lite korkade som visar det med extrem spänning men det är lite the story of my life, jag är felkopplad på alla nivåer.

Sist var jag på dejt och det var kul men jag orkar inte med någon som har det nog struligt själv. Jag har varit en vecka på semester och brännt sjukt mycket pengar i Stockholm med barn. Jag har haft ångest, samvetskval och allmänt svinjobbigt med hästen. Beslutade ju om att detta var sista sommaren redan i maj. Varje egentid eller paus har trycket över bröstet varit nästan outhärdligt. Jag har gråtit floder och jag har försökt hitta lösningar på en omöjlig situation. 

Det jag är bra på när jag är i kris det är att festa, hitta på umgänge och allt möjligt svammel. Big är den som har fått sopa ihop bitarna av mitt brustna hjärta. Han har troget hämtat mig. Tröstat. Kramat. Uppmuntrat och haft en ängels tålamod. Han har torkat snor och tårar efter ett nattligt tvåtimmars gråtanfall mitt i natten. Det finns nog stunder han velat mörda mig och jag honom med för den delen men det är bara att inse att det är vi två trots att konstellationen är lite udda.

Den enda gång jag varit lugn och kall var när slaktkillen kom. Jag hade fixat en gammal kompis som skulle backa upp mig om jag inte klarade av det. Big var nästan tvungen att få rycka ut eftersom tiden blev annan och hon jobbade. Nåja när killen kom så berättade jag vad jag ville vara med om och vad jag inte ville se och veta…trots att jag vet exakt vad dom gör.  Jag ledde ut hästen, de bultade honom och jag strök på honom där han låg och åkte hem. Helt lugn och avstängd men hemma släpptes spärrarna igen. Jag är glad att jag var med trots att det är väldigt dramatiskt att ta bort en häst och speciellt i den storleken men jag har det ansvaret mot honom. Med tanke på hur speciell han är så var han trygg och det gick lugnt och fort och han visste inte vad som hände.

Jag har tagit bort många djur i mina dagar men detta har tagit mig hårdare än något annat. Jag valde att göra det nu eftersom han skulle få för ont i vinter men det är tusen gånger lättare att ta beslutet när det är akut och du inte har något val. Nu gjorde jag det för att jag inte vill se honom försvinna framför mina ögon, för att han gått på smärtstillande i vinter och för att det är min skyldighet att ge honom ett värdigt liv och inte tänka på mina egna känslor.

Sååå den här sommaren blev som den blev men sånt är livet. Som avslut måste jag bara säga att jag och Big inte är i någon rosenröd kärlekshistoria alls, jag har varit förbannad mer än en gång för att han somnar ifrån mig och senast i helgen när vi var ut så var jag jävulskt förbannad och bad honom dra åt skogen. Vad jag tänker med honom och han med mig vet jag inte ännu men…det kan vara så att vi älskar varandra på vårt lilla dysfunktionella sätt. Det får vara för nu.

Gaaah

Sitter på Arlanda express på väg till stan. Dejten och min son möter upp 😣. Lätt nervös men det blir som det blir 😁. Nu hoppas jag bara att allt blir bra och att förväntningarna är rimliga. Kanske inte idealt att ha med sonen på ny dejt men vem bryr sig, det blir som det blir 😉.

Lördag

Jag erkänner, jag är lite nervös och dessutom så tvivlar jag å det starkaste på att någon dejt blir av. Hoppas mer på att det är katastroftankar än på riktigt. Inser att alla försvarsmekanismer är på high alert. Dejten har varit sval i veckan liksom jag, det har varit mycket på agendan i veckan för mig. Dejtens dotter blev sjuk och kunde inte springa maran så de åkte aldrig dit i helgen men han skulle åka ner på måndag. Jag åker måndag em och hade bokat käk och häng med sonen redan men kände mig manad att bjuda med dejten också.

Inte idealt och jag känner att jag och sonen behövde tid för varandra. Han krisar lite och behöver mamma. Alla barn krisar btw, så även jag. Det är mycket nu på alla fronter. Det är typ noll läge för dejt. Fast å andra sidan när ÄR det läge nånsin?

Jag har fortfarande inte sagt något åt Big och jag tänker inte göra det. Han kör sitt rejs som vanligt och kom inte förbi som avtalat igår. Förmodligen jobb eller slocknade, det gamla vanliga alltså. Jag är irriterad men orkar inte lägga energi på honom också. Men det är också pga det som jag känner att jag inte behöver säga något åt honom. 

Angående dejten så blir det som det blir. Det vore trist om det inte klickar faktiskt eftersom det känts som om det borde det.

Tankar på tunnelbanan 

Min Stockholmsvistelse börjar lida mot sitt slut. Fredag var utgång och fira födelsedagsbarnet men jag åkte hem vid midnatt då kände jag att det var nog. En slölördag och så åkte jag mot stan på kvällen. Sonen hoppade av några stationer före mig och jag mötte upp med Big i stan. For upp på hans rum och vänslades lite innan vi gick ut och åt, drack lite vin och sedan gick runt en stund och kika på folk.

Vi var rätt tidigt tillbaka på rummet och det dröjde inte länge innan vi sov som grisar. Idag har vi slöat, myst och käkat hotellfrukost innan utcheckning och pussa hejdå. Han truckar uppåt landet medan jag har några timmar kvar innan flyget går. 

Den här lilla utflykten var välbehövlig och ffa värmen. Jag har tusen tankar och framförallt kring jobbsituationen. Om två veckor ska jag på anställningsintervju så sedan får vi se vad som händer. Lite mycket förändringar nu och jag ska villigt erkänna att det både är jobbigt och välbehövligt men just nu känns det som om det är så många beslut att ta så det känns lite som fritt fall just nu. Har man cementerat fast sig i trygghetsbubblan så länge som jag varit så känns det rätt ångestfyllt.

Ingen ordning ännu

Det har varit ett gäng turbulenta veckor nu. Mer strul med ungen, så klart, autism och tonår är ingen enkel historia alls för dom själva och definitivt inte för föräldrarna. Det krävs en övermänniska att slåss för deras rättigheter samtidigt som dom själva inte förstår sin omvärld, sitt eget bästa eller hur andra påverkas. Att dessutom göra det helt ensam utan stöd från den andra föräldern är fan ingen walk in the park. Lång historia kort. Vi har bråkat jag och min avkomma och jag har varit rasande. Min unge, hennes far och skolan har fått några rejäla skopor sanning och jag mår bara skitdåligt för att jag inte hanterat situationen på bästa sätt men å andra sidan orkar jag inte vara så förbannat förstående och pk hela tiden.

Jobbsituationen suger röv likväl som hemsituationen likväl som mitt obefintliga vuxenliv och så hästkraken mitt i allt. Bi firade 25 års kalas i veckan och det blir hans sista födelsedag. I sommar kommer jag att boka slaktdag och säga farväl till vår gemensamma tid tillsammans. Älskade men gamla trogna vän som ska få somna in innan smärtorna blir för stora.

Mitt inre kaos speglar min hälsa jag har haft feber och mått skit till och från i två veckor så idag åkte jag hem från jobbet för att vila och ta hand om mig så jag orkar med en helg i huvudstaden.

Om några veckor åter till Stockholm för att träffa mannen från förr. Jag skiter i hur situationen ser ut så jag bestämde att jag ska träffa honom för att se om det är så rätt som det känns trots omständigheterna. Jag är ego och tänker på mig själv och struntar fullkomligt i allt som inte är rätt. Jag gör anarki mot mig själv och all jäkla präktighet bara för att jag vill. Dessutom behöver jag annat än Big och jag. 

Så ser mitt liv ut och det är bara att leva med det.

Ur kaos kommer ordning?

Som synes i förra inlägget och säkert ungefär de hundra sista så är jag i en sorts svacka både jobbmässigt och privat. Saker privat kan jag hantera det är för mitt barns skull jag gör det som är bäst för oss, men det betyder inte att jag tycker att allt är så jävla kul men det är som det måste. Fick jag bestämma skulle jag resa runt på olika platser och lära mig historia, kultur och sånt skoj. Jag är heeeelt insnöad på skottsk historia just nu och jag ska tillbaka och resa runt. Edinburgh – jag älskar stället trots att jag bara skrapat på ytan. Sjuuukt vackert och intressant och vilka härliga människor! In love. Beltane fire festival vilken bisarr och annorlunda upplevelse. Insane.

Då är det jobbet då. Kaos på gott och ont. Vissa saker behövs men vissa är för mycket bara. Igår släpptes bomben att typ alla mina närmaste kollegor omplaceras eller gör annat. Svinbra om vi inte stod inför massiva förändringar till hösten. Ett helt nytt arbetssätt som kräver enormt mycket förberedelser både inom våra yrkeskategorier men även samverkan och slutligen att få det att fungera för målgruppen. Nu står jag med helt nya kollegor och ett nytt adminsystem, nytt arbetssätt, lämna det jag byggt upp och kan by hart så tiiiid att göra om behövs. Nya kollegor som behöver sättas in i en helt ny verksamhet med allt vad det innebär. Vägleda, lära känna, anpassa och fan å hans moster. Som Big sa: Men kära Just sayin det här är ju det du vill, kan och går igång på. 

Vad är problemet då? Nytt anställningsavtal som inte passar mig och lön som inte matchar uppgiften,jag är inte Akilles som stred för ära och berömmelse utan jag strider för cashflow in på kontot. Det finns en föreställning om att mitt yrke är ett kall och som man lever med dygnets alla vakna timmar. Den föreställningen vägrar jag köpa, jag gör ett bra jobb under rätt förutsättningar och inget annat. 

Jobbet jag tänker söka ger allt mellan 1500-5000 mer i månaden, mer ledighet och flexibla arbetstider. Jag kan köra på med det jag kan och slipper alla övriga distraktioner i nuvarande jobb utan får utöva min profession och därmed basta. Sedan finns det andra nackdelar som med allt.

Igår ville jag säga fuck off åt chef och andra men nöjde mig att berätta att de var ignoranta och okunniga. Chefen fråga mig oroligt i morse om chocken lagt sig och jag sa nej, det har den inte och jag tycker det är ett skitförslag men hinner inte prata om det nu. Nästa vecka när ilskan lagt sig ska jag ta ett sansat snack samtidigt som jag söker den andra tjänsten och faller det väl ut har jag ett bättre förhandlingsläge. De kan inte driva verksamheten utan att någon av oss gamlingar är med. Vad jag beslutar mig om vet jag inte. Vad prioriterar jag högst?

Så nja det är lite si å så just nu.

Opeppen

Söndagkväll och tio dagars ledighet lider mot sitt slut. Jag är grymt opepp på jobb, kanske därför en halvflaska, minst, med rosé slunkit ner. Vad har jag gjort? Familj, familj och åter familj har stått på agendan. En rejäl rotblöta blev det också. Lite stugliv och därmed ont i ryggen av dåliga sängar. Nu blev jag och två syskon stugägare så det är nog våra bekymmer nu. Massage hjälpte men inte tillräckligt så helgen har tillbringats i Citodondimma, hatar att behöva ta till starka värktabletter men ny hade jag inget val och idag känns det bättre. 

Jag har tillbringat dagen hos min häst. Karvat högar med hår och skymtat min riktiga pojke under allt hår. Snart fyller han 25 år, undra hur många goda år han har kvar? Jag gav honom detta året men inser att han kommer tuffa på många år till om hälsan håller sig på samma konstant som senast 11 åren.

Jag börjar smått förberedelser för Edinburghresan nästa fredag och längtar som faaaan. 

Jobb i morgon som sagt var och jag känner mer och mer som om jag gått i stå. Det är inte roligt någonstans med jobbet mer. Allt tjafs har tagit udden ur det roliga. I veckan skickar jag in en ansökan till kommunalverksamhet igen. Bra eller mindre bra? Jag trivdes där förr och söka kan man alltid. Sju år på samma arbetsplats kanske är nog? Dessutom gäller tjänsten mitt favoritområde endast. Inte det andra.

Annars har jag bokat tre svängar till sthlm tom september varav en egentligen var för att delvis träffa den där mannen en sväng men det blev slutligen en födelsedagsresa till sonen vilket är bättre.

Jag är sjukt uttråkad på mitt liv just nu och kräks på det. Det är bra men satan så tråkigt. Jag stpr och stampar.