Nä det blev inte på rätt sätt…

När man gör alla fel i boken, skicka ”nu gör vi slut”-meddelande på Messenger 😖. Försökte ringa tidigt på lördagmorgon bara så att jag skulle få det gjort. Jag orkade helt enkelt inte fundera mer eller försöka formulera något vettigt utan köra klassikern i min värld, bara säg det. Några timmar senare blev det meddelande istället och sen ytterligare några timmar senare lite snack i telefon. Vi var väl hyfsat överens i det korta samtalet.

Det enda vi inte hunnit prata om är framtida kontakt och förhållningssätt. Det där med så nära vänskap och göra slut på själva kärleks/sex-relationen utan att inte göra slut på vänskap är fan inte lätt. Hittills vet jag inte hur det ska hanteras, men jag tror på en tid utan kontakt för att processa färdigt och sedan se hur det blir. Men vad vet jag?

Asjobbigt är det men det behövdes göras. God jul liksom 😏.

Annonser

Black Week and the Ugly Truth

Inte nog med att det varit svarta fredagar och cybermåndagar där konsumstionshysterin varit galen utan att jag har bidragit till den förstås så har veckan varit mest dyster. Sjukt mycket på jobbet men ändå roligt, mitt barn är på väg ner i en svacka igen så hemma är det tungt, mycket att göra med plugget parat ihop med energibrist och så min hjärna som gått i spinn. Nåväl allt det dåliga för alltid något gott med sig. Jag har varit tvungen att analysera och värdera min situation. Vad jag kan påverka och inte påverka, vilka fel jag gör som leder till detta och även vad jag inte gör som möjliggör saker och ting.

Jag låste fler inlägg om Big för att mitt beteende underblåser hans. Absolut att jag säger ifrån, konfronterar och sätter gränser men inte tydliga. Jag lyssnar inte på min magkänsla och just min intuition är glasklar däremot är inte hans beteende det. Men eftersom att jag tillåter det så äger jag problemet. Han mår inte dåligt, det gör jag och därför är det bara jag som kan påverka detta och lösa mina problem vad jag än tycker och tänker. Hell yes att jag är livrädd men hellre det än att låta det fortgå. Så det jag måste göra är helt enkelt att ta snacket att det är dags att vi avslutar det här nu. Det gör svinont och ger mig sjuk ångest men hellre det än att ha en varböld som man inte kan låta bli att peta i hela tiden så att det aldrig läker. Jag har haft ångest för det här hela veckan, så energikrävande. Jag vet inte vad jag ska säga. Man kan väl med säkerhet säga att vi har försökt men det funkar inte, helt klart. Det är synd att vi som i grund och botten tycker om varandra så extremt mycket inte får ihop en relation. Man kan skylla på jobb, stress, Trump, tredje världen, kosmos, Murphy och universum, men det är ingen annans fel än mitt. Och hans. Så är det med det, få se bara när jag får tummen ur arslet. Får man bli 10 år igen och skicka ett mail?

Så där ja nu fick jag ur mig mitt värsta ångestmoln. Nästa är att lösa resten och rycka upp mig lite. Att ändra min personlighet och börja leva livet orkar jag inte med däremot behöver jag skaffa mig ett nytt livsmål. Det är inte så att jag är i någon stor livskris utan det är väl en av de mänskliga kriserna vi människor går igenom som också får oss att växa och bli starkare. Så här avslutade jag ett stycke om kris och hur vi behöver tala om våra biografier, levda liv och hur vi som människor kan lära oss utifrån våra erfarenheter: ”Sammanfattningsvis kan det biografiska lärandet hjälpa oss att förstå alla dessa identitetsförändringar, rollbyten och att vi kan växa och förändras”. Erkänn att det låter klokt för att vara jag. 

Så här går tankarna idag och jag hoppas att jag är stark och modig nog att verkställa. Om en timme kanske jag ligger som en blöt pöl i fosterställning och tycker synd om mig själv och tänkar att allt ändå kommer att lösa sig.

Home sweet home?

Äntligen hemma,på riktigt alltså. I bubblet med musik på högtalaren och känslan att jag kan vara ledig i morgon och hela helgen. Bara vara hemma. Ingen resa söderut förrän efter jul och det känns sååå otroligt bra. Nu har jag lite hemuppgifter att göra men det känns inte speciellt betungande alls.

Planen är att landa och vila i helgen för att återuppta träning nästa vecka med förhoppning att det kommer att vara relativt lugnt. Idag har jag åkt närmare 50 mil fram och tillbaka för samtal med psykolog och kurator med barnet och mitt ex. Det gick rätt bra men det här med könsdysfori är fan inte lätt. Inte för mig som förälder på många olika nivåer. Framtiden, bemötande och allt man oroar sig för sina barn och lite till. Det är sjukt jobbigt att börja använda ett nytt pronomen på sitt barn och ett nytt namn men nu kom vi överens om att träna på det. Hemma i tryggheten. Typ tusen försvarmekanismer motarbetar det just nu men det är dags.

Det och allt annat suger energi som fasiken. Ibland undrar jag om det är fel på mig som suger åt mig problem och bekymmer. Men nä. Det enda jag är skyldig till är mitt mindset och relationen med Big. Den kan jag styra över och bestämma var gränsen går vilket jag gjort. Men barn och dysfunktionella föräldrar där får jag mest stå ut och sätta gränser där de kan sättas.

Så ja. Jag behöver stanna upp och andas, ta ställning, känna och ta tjuren vid hornen.

Uppföljning dårå

Givetvis kollade jag snappen tillslut och som vanligt var det ett litet försiktigt hej. Jag kände som jag skrev att jag inte ville ta diskussionen alls. Men å andra sidan hjälper det inte att vara lika omogen så jag skrev något i stil med: Jag kunde göra som du men så lågt ska jag inte sjunka. Jag har inte tid eller lust nu pga examinationer i veckan men jag tycker ditt beteende är respektlöst och det får mig att må dåligt.

Då kom en radda med förklaringar men hör och häpna inga bortförklaringar utan han ägde beteendet, förklaring och ursäkt. Sedan ringde han upp ändå och jag sa som jag tyckte. Släpper det nu och hoppas jag slipper vara med om det igen. Liknande har hänt förr och jag brukar släppa eftersom jag oftast vet varför och jag känner till hans förmågor och oförmågor. När jag är stressad och mår skit vill jag umgås och få stöd medan han är precis tvärtom. Lite bra är att han faktiskt nekade ett jobb för att styra upp sig och även insett att han behöver leja bort vissa saker MEN det hjälper mer honom än mig eller oss.

Jag undrar om han faktiskt förstår att jag har fått nog och att hans handlingsutrymme krympt avsevärt när det gäller oss. Att min förståelse nått en gräns. Jag hoppas det men jag är inte helt säker faktiskt. Kanske får ta det sen. Vi har inte setts på veckor och kommer inte göra det på ett bra tag till heller. Jag tror att det är just det som skaver nu, att vi knappt umgås eller åtminstone kan sova ihop mer än en natt här och där. Vi lovade förra julen att vi skulle få till mer gemensamma aktiviteter som weekendresor eller dylikt. Det är snart november 😏. Är jag bättre än honom? Knappast men lite bättre ändå. Jag prioriterar inte bara rum, jag ger utrymme för oss. Det här funkade bättre när jag var mer hemma men nu ändrar jag aldrig planer för hans skull.

Frustration i tryckkokaren

Nu har jag bara ett behov av att gnälla men inte åt andra…mer sätta ord på det som irriterar skiten ur mig just nu. Det gäller mig och det gäller Big. Nu släpper jag alla positiva saker som faktiskt är grunden till att vi över huvud taget hänger ihop. Givetvis väger eller vägde de sakerna över de sämre. Det finns vissa hinder och utmaningar om man uttrycker sig neutralt. Ibland tänker jag att han passar mig som hand i handsken för att nästa sekund tänka att det är dags för återvinningcentralen för någon att re-cycla och göra om till något som faktiskt gör nytta bara jag slipper skiten. Nu är jag mentalt på det sistnämnda. Jag är så less att jag inte vet hur jag ska hantera situationen på bästa sätt.

Jag vill inte falla in i gamla mönster där mina absolut sämsta sidor visar sitt fula tryne samtidigt som jag inte orkar stoppa in handen i bikupan just nu, det är för mycket runt i kring mig och jag har inte energi helt enkelt. Snabbt in i stormens öga. Jag har rännt upp och ner i landet under två månaders tid och Big jobbar mest så det finns inte spelmån att träffas speciellt kvalitativt och när det funnits så har han prioriterat annat. Sånt händer MEN det som gör mig arg, ledsen, frustrerad och allt däremellan är ghostinggrejen han håller på med nu och då.

Ja absolut jobbar han mycket och Hej å hå å fan å hans moster. Jag kan släppa det, oftast. Men inte nu. Det går oftast till något liknande som nu. Vi har bestämt att ses och det kommer något jobb mellan så han kan dyka upp när jag somnat eller så somnar han innan han dyker upp. Det finns många alternativ däremellan som stress, ångest, sur, fastnar i telefon och en tsunami på andra sidan jorden. Varför är oviktigt om det inte skulle visa sig att han är en otrogen jävel och jag måste låta honom somna in för gott.

Åter till ghostinggrejen. I lördags skulle han komma förbi senare. Nope det gjorde han inte. Ej heller kom ett enda livstecken och nu kände jag att jag inte tänker höra av mig och fråga vad som hände. Det är oväsentligt utan problemet är att han inte kan vara en vuxen människa som antingen ber om ursäkt eller messa en kort förklaring eller vad fan som helst. Inte ett pip vare sig söndag eller måndag. Idag är det tisdag och dött. Till för någon timme sedan då jag fick en snap, som jag inte ens orkar öppna. Inte för att ge igen eller vara lika omogen och respektlös utan för att jag inte vill tackla problemet som vanligt. För första gången har jag tänkt att nu är det slut. Helt. Jag ger upp. Vi har nått vägs ände och Jag vill bara släppa, bryta ihop, sörja att vi inte kommer att få oss att funka.

Jag är arg på mig själv och mina paranoida tankar, på alla försvar, på att jag alltid är den vuxna som vill prata och lösa problemet. Jag är less på att jag för mig själv måste försvara mitt agerande, mina känslor och tankar. Att jag är rädd att ta tag i detta trots allt men framförallt är jag inte rustad för den här striden just nu. Jag orkar varken prata om det eller ta ett beslut så kanske är jag Big nu. Strutsen. Men om jag inte gör något så kommer jag dränka mig i självförakt.

Det här handlar förmodligen inte så mycket om själva händelsen utan mer om annat. Så vill jag försvara det i alla fall, det kanske är en fråga om att parera livets alla käftsmällar just nu, att ducka och se till att inte få så jäkla ont utan att bara ta sig över på andra sidan i ett relativt helt stycke. Livet just nu är ett korthus och jag behöver inte ha någon som ruckar i korten nere i fundamentet just nu. Det är för många nödlösningar som håller uppe skiten och det får fan hålla en period till. Till bekostnad av vad? Det känns inte sunt att inte dyka in med kropp och själ i bikupan för att komma ut antingen i bitar för att förr eller senare vara stark i det samtidigt som det förmodligen bara är bra att ta ett snack och förklara hur det känns. Men jag är trött på att ta det steget och på att vara förstående, lyssna in och acceptera.

Egentligen vill jag ha stöd, en kram och förståelse. Det är ett moment 22. Det tar energi att vara i mitt huvud och jag är egentligen över svammel men jag är också över att anpassa mig och visa förståelse istället för att få ett barnsligt utbrott som är helt kontraproduktivt.

Det finns enkla lösningar men varför se dom när man kan se hinder i stället 😏.

Rännande och lite missnöje

Äntligen, på riktigt, en helg hemma. Ensam och minimalt med åtaganden. September innebar två turer söderut och visst är det kul, trevligt och lärofyllt men ack så det sliter att aldrig vara hemma. Nu har jag två veckor hemma och två veckor i Stockholm med fackligt uppdrag och studier.

Jag vet att det här bara är under en kort men intensiv period men jag tänker på de som alltid pendlar långväga. Hur orkar dom? Förutom att jag inte hinner göra hemma sysslor så hopar det sig på jobbet vilket medfört en intensiv vecka. Jag och Big jobbar om varandra mest hela tiden och ses som mest en gång i veckan på natten…sovandes.

Efter oktober är rännandet över och de flesta studier sker på hemmaplan. Idag har jag hunnit luncha med en vän och shoppat skor…och vin som jag hunnit halvvägs på just nu. Samtidigt kollar jag på senaste säsongen av American Horror Story och den halvsuger 😏.

Jag är lite halvirriterad på Big och om det inte går över, om det inte bara är tillfälligt missnöje pga stress och trötthet så tar jag upp det här. Var nära att ta det med honom idag när ämnet kom på tal men jag drog till jobbet istället, orkade inte eller fegade ur kanske. Det är ungefär samma tema som vi bråkat om förr och jag tycker tillika att han borde veta bättre. Mitt jobb är att uppfostra mina barn inte min karl.

Egentligen inget

Äntligen helg igen och en helg då jag får vara hemma utan planer what so ever. Sjukt skönt med tanke på att jag ska packa väskan och åka söderut igen på onsdag för studier samt helg med sonen. Hans tjejs morsa är och hälsar på från Skåne så eventuellt blir det middag med paret och mammorna. Jag är inte sjukt mycket för sånt men vad gör man inte för barnen, jag kan ju faktiskt föra mig i civiliserade samtal…men visst fan tar det energi.

Efter jag kom hem så har det varit rätt mycket. Jobbet blir stress pga att jag nu är borta för studier så mycket och det är ju inte som om mina arbetsuppgifter löser sig själv mirakulöst. Dessutom så har ju morsan i vanlig ordning åkt in på akuten pga typ allt. Kol och förkylning och hela skiten. Less är bara förnamnet! Jävla kärring, jag är less. Lång historia och det låter elakt men det finns fog för det.

Fick ett bonusbarn i helgen lite oplanerat men jag fick iaf in min uppgift idag, en vecka sent. Annars är det som vanligt. Ingen större variation. Jobb, tjafs, vardagsliv och så faktiskt träning…kors i taket! Äh nu har jag inget mer att säga 😁.

Otippat

Efter min skitstart på stockholmsvistelsen så tänkte jag att en rejäl sovmorgon kommer vara susen. Somnade 01.30 och vaknade klockan sju! Försökte förgäves somna om men hell no. Vid åtta gick jag till affären och köpte frukost som åts följt av plugg i någon timme. Tiden flög iväg och jag fick meddelande av min dejt. Kastade mig i duschen och drog ner bussen.

Problemet var att den lyste med sin frånvaro och jag var senast. Två somaliska kvinnor sätt i kuren och två andra svängde in med bilen och plockade upp de två. Jag var så klart inne i mobilen när jag hör kvinnan som körde fråga om jag skulle till Vällingby. Vill du åka? Jag blev så paff och nickade jakande. Klämde in mig bland klänningar och sjalar i e främmande bil, i Stockholm…borde tänka om det var dags för stora sinnesundersökningen. I stället mig jag brett medan de tjattrade på Tigrin, förmodar jag. Tackade så hjärtligt när jag hastade av och åkte vidare. Utan att ha blivit styckmördad eller sålts som traffickingoffer…as if någon skulle se en affärsidé att sälja mig.

Det var en situation jag aldrig trodde jag skulle hamna i. I Stockholm. Om mina barn så åt mig att de hoppat in i en okänd bil så hade jag svimmat av förskräckelse.

Missade zombie walk men mötte…egentligen upp med en rätt okänd människa från min hemort för timmar av surr och mat innan sonen med tjej mötte upp. Någon timme med några glas vin på Harry B James för att avsluta på Söder. Planen var att vara åter vid middagstid men det blev midnatt. Bra dag ändå.