Äntligen hemma

Om jag fortsätter klaga och gnälla om en vecka får ni gärna slå ihjäl mig. Inte ens jag orkar med mig själv just nu. Verkligen en partyhelg i storstan. Neeej inte har jag sovit som en stock, hostat, haft kli i halsen och varit totalt osocial. Närå, verkligen inte. Lite busig har jag ju allt varit ändå. Åkte in på Sifi-bokhandeln och shoppade, åt en kycklingkebab på samma gata och avrundade med glass innan jag och sonen enades om att åka tillbaka och slappa. Okeeej då, jag är tråkigast och tröttast. Tur ungen min var i samma fas, man kan tro att han brås på mig som jobbar för mycket.

Nå nu tänker jag passa på att klaga som ett gaarntok! I söndags vaknade jag med ångest på crack. Jobbångest. Sista månaden har jag haft värsta söndagsångesten, att helgen är för kot. Att jag bara vill vila, inte träffa mina kollegor. Jag som faktiskt älskar mitt jobb, den delen som är tanken att jag ska utföra i alla fall. Det andra däremot tär sönder mig. Platsbanken besöks allt som oftast. Liten håla, lite jobb. Hade jag hittat något annat hade jag sagt upp mig bums. Gränsen börjar vara nådd. Det är inte så här det ska vara. Det här trodde jag aldrig jag skulle ens tänka men här är jag nu.

Det kan bero på att jag har varit konstant sjuk sedan minst en månad tillbaka. Dränerad och färdig mentalt, jag känner mig aldrig pigg eller utvilad. Som sagt nu ger jag det en vecka att detta dalar ut. Jag orkr fan inget mer. Så en vecka till att vila och sen hoppas jag att livet kan börja igen.

Är det nu man säger äntligen hemma? Som sagt var slå mig om jag klagar mer om en vecka från nu, för sen får det fan va nog.

Den bästa versionen av sig själv

Exakt så sa jag till kollegan efter att jag kom tillbaka till jobbet efter en liten utsvävning som gick till enligt följande. En liten prolog är att morsan åkte in på sjukhuset i måndagskväll och blev inlagd (japp så går det när man röker sig i fördärvet och lider av KOL och andra bekymmer). Igår hade jag varken tid eller lust att åka upp, ringa eller ens fundera på henne. Idag ringer dock min syster på förmiddagen och meddelar att hon är utskriven och sitter och väntar på hämtning. Påpekas kan att jag var mitt uppe i jobb.

Inte nog med att jag var upptagnast så hade jag promenerat till jobbet i morse och jag funderade i mitt stilla sinne om jag skulle köra henne i en kundvagn. Syster var på väg till jobbet, farsan skulle till Sunderbyn (lassarett) för koll och så tänkte samtliga att Just kan ju göra det. Så tänkte dom. Sprang iväg till en kollega och frågade snällt (bedjande, tiggande, irriterat) om jag fick låna hennes bil för mitt snabba ärende. Steg ett var att ta sig från jobbet till syster jobb för att hämta nyckeln till morsans lägenhet och där hämta skor och jacka för att fiska upp henne på lassa och dumpa av henne hemma. Planen var bra, men!

När jag sitter i kollegans lilla skrotbil (tur jag är van med gamla skrotbilar då jag äger och ägt min beskärda del) så ringer jag syster och ber henne komma ut med nyckeln. Hon lät som Carola på crack, hörde inte vad hon sa men kunde utröna följande ord: hundjävel, rymt, farsan, området de var på. Alltså sen förstod jag att pappa skulle köra ner henne på jobbet då hennes sambo hade bilen och befann sig på annan ort. Han hade inte stängt dörren ordentligt varpå den ena hunden smet, vanligt förekommande (skrev jag om att de fick ta taxi från krogen och åka till polisen och lösa ut hundfan för några månader sedan, och sedan taxi tillbaka till krogen). Man stänger ALLTD dörren noga för hundfan blir totalt döv och får spatt. Tur den inte bryr sig om folk när den rymmer för liten är den då inte.

De fick snurra runt i bostadsområdena där hon bor, farsan hade en tid att passa 8 mil bort. Morsan sitter i matsalen på lassarettet för de hade redan någon inlagd på hennes rum, på jobbet fick de försöka styra upp situationen bäst de ville. Jag mötte i alla fall upp de två och fick agera chauför och hundletare, visst är det väl lagligt att köra på gågator i såna situationer? Snurra runt i massor och spana för att efter tjugo minuter bestämma sig för att ge upp. Morsan väntade, syrrans chef väntade, jobbet väntade. Jag sa att vi far en snabbis förbi deras hus och kollar en sista gång och sedan får jag köra henne för att fixa en annan bil, tänker inte jaga hundar mer…slå ihjäl fanskapet! Hon höll väl med om allt jag sa, framförallt det sista. Givetvis möter vi hundfan på gatan och syster slänger sig ur bilen. Å neeej tänkte hunden…hon ser jävligt förbannad ut den där matten jag har, jag spinger åt andra hållet!! Hjäääälp (viftande svans men respektfullt avstånd). Jag hoppar ut ur bilen och ber syster hålla käften medan jag hukar mig och ropar: Vars är moster pojke, koooom till moster! med utsträckta armar. Vilken syn!! Vovve blev jätteglad och hoppade med sina 40+ kilon i famnen.

Fort in med hunden, hämta kläder till morsan, dumpa syrran, in på lassa, få morsan att slänga på sig kläderna, hojtar åt en syrra att jag vill ha en rullstol för att morsan inte orkar gå. Morsan något förlägen och meddelar lite trumpet att det gör hon visst. Hev dig i stolen säger jag för nu ska det gå fort! Ut ur hissen och möter gammelexet och jag uppdaterar honom om kommande helg och om en av grabbarna, info han inte hade fått (sambandscentralenjustsayin i farten) nåja där älgar vi fram och styr upp helgen och morsan sitter med sin påse i famnen och håller i sig i kurvorna. Dumpar hem henne och gasar till jobbet en dryg timme senare.

Berättade hela historien (här har jag utelämnat ett släpvagn, en bror och konversationen med farsan) och avslutar med att säga att jag trots allt är jävligt nöjd med hur jag blev trots alla tokigheter. Med tanke på arv och miljö kunde det ha gått illa, jag är den bästa versionen av mig själv med tanke på omständigheterna ;). Hon höll med!