Moving on…ish

Idag är det den 15 februari och i norrlandsmått mätt betyder det att om ungefär två veckor så återvänder livet på allvar. Innan dags dato har jag haft världens man cold. Jag har varit hemma från jobbet, det är allvarligt…det är tre år sedan jag var hemma sist. Kanske var det pga det jag hamnade i sänghalmen med Big, feberyra alltså? Vet inte men han var förbi när jag var sjuk och var ynklig. Nåja det var bara en köttslig grej, efter några månader utan sex.

Förutom det här det varit svinkallt till i dagarna när det blev plusgrader helt plötsligt. Dessutom så har jag pratat med min chef och i princip sagt att jag ger upp. Det går inte att utföra jobbet som det ska göras. Jag letar efter nytt jobb, kanske annan bransch? Mitt i allt söker jag en skoter. Jag ska köpa en för att komma mig ut på dagarna. Norrlänningar gillar att åka skidor, inte jag.

Men trots allt och att det är någon vecka kvar innan livet återvänder…så mår jag bra. Jag har på många sätt gått vidare och har ett lugn som jag inte kännt på länge.

Annonser

Bubbelfredag, Tanzania och sånt

Åter till vinterrutinen. Bubbelfredag i badet, ett glas vin och Fergie på spellistan ikväll. Lite för kallt i badet eftersom varmvattnet tog slut 😏. My life in a nutshell. Det är lite som krånglar fast det mesta är bra. Nåväl svinkallt ute och varmt inne, det kunde vara värre.

De positiva sidorna är att jag minskat en dryg storlek i kläder och närmare sex kilo. Jag känner mig lättare och kläderna börjar vara nog så rymliga. I veckan var det en liten hickup, förmodligen pms (vet ju inte när jag har mens eller inte pga spiralen) och jag var irriterad och hade ångestpåslag. Jag har skrikit mig hes på barnafadern, lost it är ett milt uttryck men han har fått höra vilken värdelös förälder han är och hur jävla oengagerad han är i barnets liv…skyll dig själv att han är otrevlig.

Veckans bästa är att jag anmält intresse till tre veckors praktik i Tanzania. Min chef var först tveksam men jag övertalade hen. Om jag blir antagen så åker jag i oktober. Håller tummarna som fan och är livrädd samtidigt. Hoppas, hoppas,hoppas!

Så klart har jag bokat upp mig för mycket med studier och fackligt engagemang närmsta månaderna. Min massör, som är sjukt duktig så jag önskar alla hade en som hon, himlade med ögonen när jag nämnde mina studier osv…på tal om hur stress fuckar upp min kropp. Jag tyckte jag var sjukt mycket bättre medan hon tyckte att vi nu kanske kommit till kärnorsaken varför bäckenet, höfter, höftböjare, skuldror, nacke och bicepssenan jävlas. Allt det onda härstammar från andra sidan som inte gör ont. Fick bannor att absolut inte vålda på gym. Spinning okej och rehab på resten för att musklerna ska läras om.

Slutligen en (o)favorit i repris. Big. Han var förbi tidigare i veckan när jag var på projektmöte med landstinget nu kallad Region Norrbotten. Inte var det en artighetsvisit utan han vill vänslas…tur att jag var där jag var. Inget sex på två månader så det kan hända att man skulle kunna säga att jag är hyndig just nu. Jobbar på en plan att det inte ska ske igen.

Andra sidan

Här är jag nu, på andra sidan av skalan…kanske inte på topp men så var jag inte på botten då utan mer i en svacka. Svackor kommer och går och beslutet var rätt om än förbaskat jobbigt på alla sätt. Tillät mig några veckors pity party samtidigt som jag ökade träning, kämpade med mindfulness (som jag har haft otroligt svårt för) för att reducera stress, gamla tankemönster, vara i nuet i stället för att ha en pingismatch med sju bollar igång samtidigt men även för att komma in i ett annat mindset.

De flesta vet att här uppe är det kallt utav satan mellan varven så jag har fokuserat på spinning ordentligt efter tjuvstarten i december och nu orkar jag ta i ordentligt. Blandar spinning med lite gym och yinyoga mellan varven. Idag har jag mindre ont/värk både i bäckenet och nacke och axlar. Jag mår bättre psykiskt och stressar mindre. Läste boken Hjärnstark tidigare och försöker få in 2-3 pulshöjande aktiviteter eller promenader i veckan men allvarligt, -24 ute…så galen är jag faktiskt inte så att jag går ut i onödan.

Dessutom loggar jag ut från sociala medier rätt ofta. Kollar viktiga saker men jag stänger ofta ner aviseringar på Messenger osv. Resultatet? Skönt att slippa och ännu mindre kontakt med Big, vi pratar sällan. Det är rätt skönt.

I söndags kom jag hem från Linköping och Stockholm efter plugg och lugnare dagar, behöver miljöombyte. Jag funderar allvarligt på att flytta söderut, lite dålig tajming just nu men planen rotar sig mer och mer.

Skärpa sig

Nä det är inte synd om mig någonstans. I veckan kickade vardagen igång och det är precis vad som behövs. Rutiner, jobb och sluta djupdyka i demonträsket. Klart som fan att känslorna är i konflikt, vi har hållit på i åååår vi snackar 13-12 år här. Varje gång jag trillar dit och börjar tvivla så tänker jag om det är värt det? Varje gång blir svaret detsamma, nej, nej och åter nej. Låt det vara konflikter där inne men jag vet vad som är rätt.

Över till något trevligare. Jag har kommit in i träning igen. Först för att jaga demonerna på flykten och sedan bara för att jag likväl som alla andra mår bra av det. Spinning för hjärtat, gym och yinyoga för kroppen. Kroppen jublar och min höft är som ny. Rasade lite mycket i vikt kring jul så nu försöker jag äta mer.

Pity party

That’s right. Ungefär så har min ledighet sett ut. Patetiskt och sorgligt men mellan varven trevligt med familjen. I jul har väl allt hunnit i kapp, det som inte har processats innan. Det gäller Big och allt annat runt omkring mig egentligen men mest Big tror jag. Stor del beror kanske på att vi ännu har kontakt även om den är liten. Jag tror det funkar bättre att bryta helt. Jag borde väl även ta ett vettigt breakupsnack det vi hade var relativt kort. Beslutet var rätt och det kommer bli bra där i framtiden men herregud så många år vi samlat på oss. Innerst inne sörjer jag att det inte funkar men även, trots att jag gjorde slut, så känner jag mig ratad och sämst. Det är en känsla som genomsyrar det mesta min självkänsla och självförtroendet är så långt ner i botten som det kan vara. Jag brukar ha svackor men inte så här, den är djup som Mariannergraven och jag kommer inte upp. Jag borde jobba i morgon men jag har vänt på dygnet så till den milda grad att det känns omöjligt.

Sååå ja det behövs en ny start snart, det brukar ge med sig med jobb så det är väl det som är hoppet…att det vänder när jobbet är igång på allvar. Dystra klubben här men det är väl bara att gilla läget och se ljuset där på andra sidan. Strålande start på 2019 men nu kan det väl ändå inte bli värre 😏.

Nä det blev inte på rätt sätt…

När man gör alla fel i boken, skicka ”nu gör vi slut”-meddelande på Messenger 😖. Försökte ringa tidigt på lördagmorgon bara så att jag skulle få det gjort. Jag orkade helt enkelt inte fundera mer eller försöka formulera något vettigt utan köra klassikern i min värld, bara säg det. Några timmar senare blev det meddelande istället och sen ytterligare några timmar senare lite snack i telefon. Vi var väl hyfsat överens i det korta samtalet.

Det enda vi inte hunnit prata om är framtida kontakt och förhållningssätt. Det där med så nära vänskap och göra slut på själva kärleks/sex-relationen utan att inte göra slut på vänskap är fan inte lätt. Hittills vet jag inte hur det ska hanteras, men jag tror på en tid utan kontakt för att processa färdigt och sedan se hur det blir. Men vad vet jag?

Asjobbigt är det men det behövdes göras. God jul liksom 😏.

Black Week and the Ugly Truth

Inte nog med att det varit svarta fredagar och cybermåndagar där konsumstionshysterin varit galen utan att jag har bidragit till den förstås så har veckan varit mest dyster. Sjukt mycket på jobbet men ändå roligt, mitt barn är på väg ner i en svacka igen så hemma är det tungt, mycket att göra med plugget parat ihop med energibrist och så min hjärna som gått i spinn. Nåväl allt det dåliga för alltid något gott med sig. Jag har varit tvungen att analysera och värdera min situation. Vad jag kan påverka och inte påverka, vilka fel jag gör som leder till detta och även vad jag inte gör som möjliggör saker och ting.

Jag låste fler inlägg om Big för att mitt beteende underblåser hans. Absolut att jag säger ifrån, konfronterar och sätter gränser men inte tydliga. Jag lyssnar inte på min magkänsla och just min intuition är glasklar däremot är inte hans beteende det. Men eftersom att jag tillåter det så äger jag problemet. Han mår inte dåligt, det gör jag och därför är det bara jag som kan påverka detta och lösa mina problem vad jag än tycker och tänker. Hell yes att jag är livrädd men hellre det än att låta det fortgå. Så det jag måste göra är helt enkelt att ta snacket att det är dags att vi avslutar det här nu. Det gör svinont och ger mig sjuk ångest men hellre det än att ha en varböld som man inte kan låta bli att peta i hela tiden så att det aldrig läker. Jag har haft ångest för det här hela veckan, så energikrävande. Jag vet inte vad jag ska säga. Man kan väl med säkerhet säga att vi har försökt men det funkar inte, helt klart. Det är synd att vi som i grund och botten tycker om varandra så extremt mycket inte får ihop en relation. Man kan skylla på jobb, stress, Trump, tredje världen, kosmos, Murphy och universum, men det är ingen annans fel än mitt. Och hans. Så är det med det, få se bara när jag får tummen ur arslet. Får man bli 10 år igen och skicka ett mail?

Så där ja nu fick jag ur mig mitt värsta ångestmoln. Nästa är att lösa resten och rycka upp mig lite. Att ändra min personlighet och börja leva livet orkar jag inte med däremot behöver jag skaffa mig ett nytt livsmål. Det är inte så att jag är i någon stor livskris utan det är väl en av de mänskliga kriserna vi människor går igenom som också får oss att växa och bli starkare. Så här avslutade jag ett stycke om kris och hur vi behöver tala om våra biografier, levda liv och hur vi som människor kan lära oss utifrån våra erfarenheter: ”Sammanfattningsvis kan det biografiska lärandet hjälpa oss att förstå alla dessa identitetsförändringar, rollbyten och att vi kan växa och förändras”. Erkänn att det låter klokt för att vara jag. 

Så här går tankarna idag och jag hoppas att jag är stark och modig nog att verkställa. Om en timme kanske jag ligger som en blöt pöl i fosterställning och tycker synd om mig själv och tänkar att allt ändå kommer att lösa sig.