Home sweet home?

Äntligen hemma,på riktigt alltså. I bubblet med musik på högtalaren och känslan att jag kan vara ledig i morgon och hela helgen. Bara vara hemma. Ingen resa söderut förrän efter jul och det känns sååå otroligt bra. Nu har jag lite hemuppgifter att göra men det känns inte speciellt betungande alls.

Planen är att landa och vila i helgen för att återuppta träning nästa vecka med förhoppning att det kommer att vara relativt lugnt. Idag har jag åkt närmare 50 mil fram och tillbaka för samtal med psykolog och kurator med barnet och mitt ex. Det gick rätt bra men det här med könsdysfori är fan inte lätt. Inte för mig som förälder på många olika nivåer. Framtiden, bemötande och allt man oroar sig för sina barn och lite till. Det är sjukt jobbigt att börja använda ett nytt pronomen på sitt barn och ett nytt namn men nu kom vi överens om att träna på det. Hemma i tryggheten. Typ tusen försvarmekanismer motarbetar det just nu men det är dags.

Det och allt annat suger energi som fasiken. Ibland undrar jag om det är fel på mig som suger åt mig problem och bekymmer. Men nä. Det enda jag är skyldig till är mitt mindset och relationen med Big. Den kan jag styra över och bestämma var gränsen går vilket jag gjort. Men barn och dysfunktionella föräldrar där får jag mest stå ut och sätta gränser där de kan sättas.

Så ja. Jag behöver stanna upp och andas, ta ställning, känna och ta tjuren vid hornen.

Annonser

Uppföljning dårå

Givetvis kollade jag snappen tillslut och som vanligt var det ett litet försiktigt hej. Jag kände som jag skrev att jag inte ville ta diskussionen alls. Men å andra sidan hjälper det inte att vara lika omogen så jag skrev något i stil med: Jag kunde göra som du men så lågt ska jag inte sjunka. Jag har inte tid eller lust nu pga examinationer i veckan men jag tycker ditt beteende är respektlöst och det får mig att må dåligt.

Då kom en radda med förklaringar men hör och häpna inga bortförklaringar utan han ägde beteendet, förklaring och ursäkt. Sedan ringde han upp ändå och jag sa som jag tyckte. Släpper det nu och hoppas jag slipper vara med om det igen. Liknande har hänt förr och jag brukar släppa eftersom jag oftast vet varför och jag känner till hans förmågor och oförmågor. När jag är stressad och mår skit vill jag umgås och få stöd medan han är precis tvärtom. Lite bra är att han faktiskt nekade ett jobb för att styra upp sig och även insett att han behöver leja bort vissa saker MEN det hjälper mer honom än mig eller oss.

Jag undrar om han faktiskt förstår att jag har fått nog och att hans handlingsutrymme krympt avsevärt när det gäller oss. Att min förståelse nått en gräns. Jag hoppas det men jag är inte helt säker faktiskt. Kanske får ta det sen. Vi har inte setts på veckor och kommer inte göra det på ett bra tag till heller. Jag tror att det är just det som skaver nu, att vi knappt umgås eller åtminstone kan sova ihop mer än en natt här och där. Vi lovade förra julen att vi skulle få till mer gemensamma aktiviteter som weekendresor eller dylikt. Det är snart november 😏. Är jag bättre än honom? Knappast men lite bättre ändå. Jag prioriterar inte bara rum, jag ger utrymme för oss. Det här funkade bättre när jag var mer hemma men nu ändrar jag aldrig planer för hans skull.

Frustration i tryckkokaren

Nu har jag bara ett behov av att gnälla men inte åt andra…mer sätta ord på det som irriterar skiten ur mig just nu. Det gäller mig och det gäller Big. Nu släpper jag alla positiva saker som faktiskt är grunden till att vi över huvud taget hänger ihop. Givetvis väger eller vägde de sakerna över de sämre. Det finns vissa hinder och utmaningar om man uttrycker sig neutralt. Ibland tänker jag att han passar mig som hand i handsken för att nästa sekund tänka att det är dags för återvinningcentralen för någon att re-cycla och göra om till något som faktiskt gör nytta bara jag slipper skiten. Nu är jag mentalt på det sistnämnda. Jag är så less att jag inte vet hur jag ska hantera situationen på bästa sätt.

Jag vill inte falla in i gamla mönster där mina absolut sämsta sidor visar sitt fula tryne samtidigt som jag inte orkar stoppa in handen i bikupan just nu, det är för mycket runt i kring mig och jag har inte energi helt enkelt. Snabbt in i stormens öga. Jag har rännt upp och ner i landet under två månaders tid och Big jobbar mest så det finns inte spelmån att träffas speciellt kvalitativt och när det funnits så har han prioriterat annat. Sånt händer MEN det som gör mig arg, ledsen, frustrerad och allt däremellan är ghostinggrejen han håller på med nu och då.

Ja absolut jobbar han mycket och Hej å hå å fan å hans moster. Jag kan släppa det, oftast. Men inte nu. Det går oftast till något liknande som nu. Vi har bestämt att ses och det kommer något jobb mellan så han kan dyka upp när jag somnat eller så somnar han innan han dyker upp. Det finns många alternativ däremellan som stress, ångest, sur, fastnar i telefon och en tsunami på andra sidan jorden. Varför är oviktigt om det inte skulle visa sig att han är en otrogen jävel och jag måste låta honom somna in för gott.

Åter till ghostinggrejen. I lördags skulle han komma förbi senare. Nope det gjorde han inte. Ej heller kom ett enda livstecken och nu kände jag att jag inte tänker höra av mig och fråga vad som hände. Det är oväsentligt utan problemet är att han inte kan vara en vuxen människa som antingen ber om ursäkt eller messa en kort förklaring eller vad fan som helst. Inte ett pip vare sig söndag eller måndag. Idag är det tisdag och dött. Till för någon timme sedan då jag fick en snap, som jag inte ens orkar öppna. Inte för att ge igen eller vara lika omogen och respektlös utan för att jag inte vill tackla problemet som vanligt. För första gången har jag tänkt att nu är det slut. Helt. Jag ger upp. Vi har nått vägs ände och Jag vill bara släppa, bryta ihop, sörja att vi inte kommer att få oss att funka.

Jag är arg på mig själv och mina paranoida tankar, på alla försvar, på att jag alltid är den vuxna som vill prata och lösa problemet. Jag är less på att jag för mig själv måste försvara mitt agerande, mina känslor och tankar. Att jag är rädd att ta tag i detta trots allt men framförallt är jag inte rustad för den här striden just nu. Jag orkar varken prata om det eller ta ett beslut så kanske är jag Big nu. Strutsen. Men om jag inte gör något så kommer jag dränka mig i självförakt.

Det här handlar förmodligen inte så mycket om själva händelsen utan mer om annat. Så vill jag försvara det i alla fall, det kanske är en fråga om att parera livets alla käftsmällar just nu, att ducka och se till att inte få så jäkla ont utan att bara ta sig över på andra sidan i ett relativt helt stycke. Livet just nu är ett korthus och jag behöver inte ha någon som ruckar i korten nere i fundamentet just nu. Det är för många nödlösningar som håller uppe skiten och det får fan hålla en period till. Till bekostnad av vad? Det känns inte sunt att inte dyka in med kropp och själ i bikupan för att komma ut antingen i bitar för att förr eller senare vara stark i det samtidigt som det förmodligen bara är bra att ta ett snack och förklara hur det känns. Men jag är trött på att ta det steget och på att vara förstående, lyssna in och acceptera.

Egentligen vill jag ha stöd, en kram och förståelse. Det är ett moment 22. Det tar energi att vara i mitt huvud och jag är egentligen över svammel men jag är också över att anpassa mig och visa förståelse istället för att få ett barnsligt utbrott som är helt kontraproduktivt.

Det finns enkla lösningar men varför se dom när man kan se hinder i stället 😏.

Rännande och lite missnöje

Äntligen, på riktigt, en helg hemma. Ensam och minimalt med åtaganden. September innebar två turer söderut och visst är det kul, trevligt och lärofyllt men ack så det sliter att aldrig vara hemma. Nu har jag två veckor hemma och två veckor i Stockholm med fackligt uppdrag och studier.

Jag vet att det här bara är under en kort men intensiv period men jag tänker på de som alltid pendlar långväga. Hur orkar dom? Förutom att jag inte hinner göra hemma sysslor så hopar det sig på jobbet vilket medfört en intensiv vecka. Jag och Big jobbar om varandra mest hela tiden och ses som mest en gång i veckan på natten…sovandes.

Efter oktober är rännandet över och de flesta studier sker på hemmaplan. Idag har jag hunnit luncha med en vän och shoppat skor…och vin som jag hunnit halvvägs på just nu. Samtidigt kollar jag på senaste säsongen av American Horror Story och den halvsuger 😏.

Jag är lite halvirriterad på Big och om det inte går över, om det inte bara är tillfälligt missnöje pga stress och trötthet så tar jag upp det här. Var nära att ta det med honom idag när ämnet kom på tal men jag drog till jobbet istället, orkade inte eller fegade ur kanske. Det är ungefär samma tema som vi bråkat om förr och jag tycker tillika att han borde veta bättre. Mitt jobb är att uppfostra mina barn inte min karl.

Egentligen inget

Äntligen helg igen och en helg då jag får vara hemma utan planer what so ever. Sjukt skönt med tanke på att jag ska packa väskan och åka söderut igen på onsdag för studier samt helg med sonen. Hans tjejs morsa är och hälsar på från Skåne så eventuellt blir det middag med paret och mammorna. Jag är inte sjukt mycket för sånt men vad gör man inte för barnen, jag kan ju faktiskt föra mig i civiliserade samtal…men visst fan tar det energi.

Efter jag kom hem så har det varit rätt mycket. Jobbet blir stress pga att jag nu är borta för studier så mycket och det är ju inte som om mina arbetsuppgifter löser sig själv mirakulöst. Dessutom så har ju morsan i vanlig ordning åkt in på akuten pga typ allt. Kol och förkylning och hela skiten. Less är bara förnamnet! Jävla kärring, jag är less. Lång historia och det låter elakt men det finns fog för det.

Fick ett bonusbarn i helgen lite oplanerat men jag fick iaf in min uppgift idag, en vecka sent. Annars är det som vanligt. Ingen större variation. Jobb, tjafs, vardagsliv och så faktiskt träning…kors i taket! Äh nu har jag inget mer att säga 😁.

Otippat

Efter min skitstart på stockholmsvistelsen så tänkte jag att en rejäl sovmorgon kommer vara susen. Somnade 01.30 och vaknade klockan sju! Försökte förgäves somna om men hell no. Vid åtta gick jag till affären och köpte frukost som åts följt av plugg i någon timme. Tiden flög iväg och jag fick meddelande av min dejt. Kastade mig i duschen och drog ner bussen.

Problemet var att den lyste med sin frånvaro och jag var senast. Två somaliska kvinnor sätt i kuren och två andra svängde in med bilen och plockade upp de två. Jag var så klart inne i mobilen när jag hör kvinnan som körde fråga om jag skulle till Vällingby. Vill du åka? Jag blev så paff och nickade jakande. Klämde in mig bland klänningar och sjalar i e främmande bil, i Stockholm…borde tänka om det var dags för stora sinnesundersökningen. I stället mig jag brett medan de tjattrade på Tigrin, förmodar jag. Tackade så hjärtligt när jag hastade av och åkte vidare. Utan att ha blivit styckmördad eller sålts som traffickingoffer…as if någon skulle se en affärsidé att sälja mig.

Det var en situation jag aldrig trodde jag skulle hamna i. I Stockholm. Om mina barn så åt mig att de hoppat in i en okänd bil så hade jag svimmat av förskräckelse.

Missade zombie walk men mötte…egentligen upp med en rätt okänd människa från min hemort för timmar av surr och mat innan sonen med tjej mötte upp. Någon timme med några glas vin på Harry B James för att avsluta på Söder. Planen var att vara åter vid middagstid men det blev midnatt. Bra dag ändå.

Politik javisst!

Här sitter jag och väntar på Arlanda express, tåget gick när jag kom. Vägrade betala ytterligare hundra spänn på tåget så tydligen är det värt att vänta en halvtimme extra…när flyget var nästan två timmar försenat så jag missar min son som skulle hämta mig. Planen var taxi men jag fick dåligt samvete för jobbet som betalar resan. Fuck it säger jag,fel val. Nu tar det ytterligare en å en halv timme innan jag är framme, förhoppningsvis före ett i natt.

Jag blir i Stockholm en vecka. Plugg i helgen och tydligen Zombie walk. Måndag och tisdag i Linköping för att jobba i Stockholm på onsdag och konferens på torsdag. Omväxling förnöjer sägs det.

Annars har jag haft valångest en dryg vecka och har hunnit med att skrika åt Big, att han fan ska lyssna på vad jag säger. Jag skriker aldrig åt honom men politik tar nog fram djävulen i mig. Vi står på var sin sida. Han som företagare som vurmar för företagarklimat och jag som brinner för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Vi är motpoler på allvar. Vi ska inte prata om politik men vädjan i bilen till flyget var att han inte ska rösta på KD, SD är givetvis utesluter, eftersom de i grunden är emot att homosexuella ska gifta sig.

Jag är på allvar uppgiven och beklämd över att Sd får så mycket röster trots att deras principprogram strider mot allt vad Sverige är. Det är helt sinnessjukt och då ska vi inte ens tala om deras senaste utspel att inhemska hästraser ska bevaras. Som om det inte görs redan men de är brukshästar. Äsch jag slutar nu. Att ridsporten skulle gå åt skogen utan import och andra raser är irrelevant. Va fan är det för fel på folk? Är invandrarhatet så viktigt att det överskuggar allt? Att vi hellre går tillbaka till medeltida ideal än framåt

Hej politikerbloggen. Jag ÄR tydligen mer intresserad än jag gör sken av 😏.

Annars då? Inte mycket. Same old, same old.

Hösten

För första gången på en evighet ligger jag och kollar på tv. Efter ett dygn med barndomskompisarna i stugan med vin, bastu, havsbad (brr) och surr, så är jag ensam ute i stugan. Byvindar på 20 sekundmeter, ensam på en holme och becksvart ute…fy helvete så härligt ❤.

Jag håller på att planera lite studieresor till Linköping. Kommer åka dit ganska mycket en period och tänker stanna till lite extra i Stockholm när jag ändå är där nere. I september kommer jag vara där två gånger och jag försöker få Big att haka på en helg så vi får en värry romantisk helg där, låter görbart men vi snackar Big nu med honom vet man aldrig.

Två veckor med jobb nu och det har varit mycket speciellt med en Linköpingssväng inklämd. Jag hann inte direkt se annat än universitetet men det hinns med en annan gång. Det jag kan sammanfatta dagarna där med är getingar! Massor, de tar fram mina värsta sidor och det kan hända att mina kursare tror att jag är allvarligt störd.

Den sommaren

Nu är den slut och första jobbveckan är avklarad, hjärnan har förstås semester ännu. Jag är trött så förbaskat och har redan hunnit sova två gånger idag. Tanken är att vi ska se film men jag misstänker att Big slocknat på vindan och inte kommit sig i duschen medan jag ligger på soffan och tänker att jag går upp och sover igen. Som vanligt flödar romantiken. Det är bara att förlika sig med tanken att man behöver vila lite extra i helgen.

Nästa vecka beger jag mig till Linköping i dagarna två för ny utbildning. Totalt fel vecka att kicka igång men det blir nog bra.

Idag vinkade jag av sommargäst nummer två och nästa helg den tredje. Den här sommaren har jag haft huset fullt mest hela tiden i nästan två månader och även om jag älskar min familj så har jag fått en överdos av folk, längtar till det är lugnt och skönt och jag vet var alla grejor finns.

Äh nu går jag och sover. För allas information så tycker jag inte om att det varit så förbaskat varmt i sommar, fy fan va jobbigt när det aldrig svalkar.

Dojarna och jag

Här sitter jag på altanen och ser på när det härjas på studsmattan. Jag svettas som en gris vilket verkar vara sommaren 2018 i ett nötskal. Konstant värme! Efter Rhodos tänkte jag att jag skulle möta en normal norrländsk sommar. Så fel jag hade. Konstant kring 30 grader, nätterna är inte bättre.

I helgen skulle jag äntligen festa och lyssna på band, det gick på torsdag och lördag med vilodag mellan. På torsdag var jag ut med barndomsvännen. Big var där, pretty full och jag typ nykter så honom höll jag mig från. Fredag orkade jag inte så vi körde filmkväll så jag laddade om inför lördag. Sjukt kul till det öste ner och blixtrade…jag fick cykla hem. Liiite irriterad på Big, som inte svarade. Vi bråkade en aning men det gick över.

Lite joggstart, sakta men säkert och även gym. Läste Hjärnkoll, läs den! Nu ska här tränas…för att orka plugga till hösten.