Badfilosofier

Ligger i bubblet och låter värmen lösa upp onda knutar i kroppen. Måhända att det bara är psykologiska knutar men placeboeffekten är inte att ringakta.

Rödvin och gamla trallvänliga Lena Philipsson-låtar som jag kan yla med på är helt okej. Sen sist har jag hunnit en sväng till Stockholm och en dagsutflykt till Skövde där ena ungen börjat plugga. Resten av tiden, och tiden söderut för den delen, har bestått av jobb och plugg. Seminarier varje vecka med bomullshjärna. Jag har glömt hur man uttrycker sig nyanserat på svenska så engelskan är katastrofal. Vardagssnack och kallprat flyter men nyanserade jämförelser och förklaringar är fan katatrof. Där får man för att man förenklar vokabuläret för mycket. I veckan hade jag dock hyfsade tankar och idéer om Shakespeares The Tempest utan att egentligen läst pjäsen, bara de två första akterna. Tur som fan att jag gillar den gamla barden och kan skjuta från höften i kombination med att jag hunnit läsa in mig ordentligt på New Historicism. Kurs nummer två ligger jag efter i och har fått plugga utav helvete så nu är jag i fas…eller jag har läst bokjäveln men fattar inte mycket. Same same.

Som ni kanske förstår går all övrig tid till stresshantering och återhämtning. Big hinner jag inte träffa och när vi ses är det som ett gift gammalt par. Vi sover. Varken mer eller mindre. Ingen av oss orkar sexa, hålla handen och skeda that’s it. Ungefär som 1800-tals romanen jag läser nu, kyskt är bara förnamnet.

Jag är tråkig. Jag har ett tråkigt liv. Jag ser tråkig ut. Slå upp stress eller tråkigt i en ordbok så hittar ni mig. Om nu någon vet vad en ordbok är nuförtiden 😂.

Spännande inlägg, som vanligt alltså 💩.

Annonser

Pryon

Ligger i en skakande bädd, Big håller på att lasta på grejer. Just nu befinner vi oss uppe i fjällvärlden, jag pryar på hans jobb idag. Det passar mig perfekt att sitta och åka med långt ifrån hemmets distraktioner. Jag pluggar så fort jag får en chans och mellan varven hinner vi prata. Jag har nästan tagit mig vatten över huvudet med heltidsjobb, där vi bytt arbetssätt vilket innebär mycket mer jobb än när jag går på rutin, och halvtidsstudier. Det är ungefär 10 år sedan jag läste någon seriös kurs på universitetet så jag är aningen ringrostig. Helger och alla pauser i vardagen och till och med på jobbet  innebär plugg. Just nu läser jag litteraturvetenskap och samtidigt lingvistik, engelsk. Hjärnan börjar fatta vad jag ska göra nu och jag tackar min lyckliga stjärna att jag läst så mycket engelsk litteratur så nu är det bara att ställa om till det akademiska läsandet och skrivandet.

Ungefär så ser mitt liv ut just nu. Jobb, plugg och lite Big och mycket med kidsen både stora och halvväxtingen jag fortfarande har hemma. All stress sätter sig i kroppen och på måndag ska jag på massagebehandling för att lösa upp lite knutar och onda låsningar. Jag har så inihelvete ont i ryggen, axlar, armar, höfter och ben…vaderna är dock bra en får va glad för de lilla ;).

Hur länge jag ska sitta och skumpa här idag vet jag inte men känner jag Big rätt är vi hemma mot natten. Fördelen är ju att det är rätt vackert här trots regnet och så får jag mer gjort när inte Netflix lockar till bingewatching, just nu ger jag The Original en chans.

Nyår?

Lite så känns det. In med det nya och ut med det gamla. Jag röjer och säljer både hästprylar och bilar…tja lite annat också. Börjar jobba om en dryg vecka och jag har lite att stå i fram till dess. 

På lördag 100 års fest, lär bli spännande. Big skulle försöka komma, synar det med hjärter två dock. Han är skitsämst (norrländsktuttal på det) på time management. 

Jag känner för rehab snart. Mycket vin blev det. Sist förra veckan så bar vi med 2 dunkar vin, 2 flaskor, 2 skumpa, 6 öl och en sjua Tapio (finsk sprit) som skulle räcka i två dagar för tre personer…vi öppnade ytterligare en dunk från brorsan. Jag och mina barndomsvänner fick till sist ett datum  (sist var i tonåren) där vi alla kunde komma ifrån. Sol, vin, bastu, bad, fniss, sjunga gamla sånger nätterna igenom blandat med seriösa samtal. Vansinnigt trevligt.

Mina barn, samtliga, håller dock på att göra mig gråhårig varav den som bor hemma är lindrigast. Små barn, små bekymmer!

Ett halvt liv

Här sitter jag på altanen och lyssnar på Mats Strandbergs Halva liv, läsvärd bok om ni frågar mig. Den är inte ny och vare sig skräck, fantasy eller barnbok utan den handlar om då och nutid när ett barnbarn med sina egna trauman läser en bok från farmodern och dåtidens bekymmer.

Jag dricker rosébubbel och ser ut över den nyklippta gräsmattan. Sista dagarnas tema har varit; ta tag i ångesthärdar. Jag har annonserat ut hästsaker, bilen som stått bakom huset i två år och pratat med försäkringsbolaget angående dotterns trasiga telefon och glasögon från när hon blev påkörd i onsdags  (alla mina barn har blivit påkörd minst en gång och eftet den första när ambulanspersonal ringde är jag rätr härdad).

Ungen har åkt till pappan som förövrigt borde förgöras. Jag funderar på att raka benen och hitt på nå. Det är sommarvärme på riktigt här och jag är lite lagom vidbränd. Busade just benen som aldrig får färg ifall att jag ska ut bland folk. 

Jag har nån sorts existentiell kris, vad det ska bli av mig och vad jag vill med mitt liv. Inte för att mitt liv är en katastrof men för att jag är i läget att låta det dra iväg åt ett annat håll för förändringens skull. Men det får växa fram. Det känns lite som bokens titel, jag känner att jag bara har ett halvt liv.

Sorg och elände 

Här ligger jag i bubblet och göttar mig. Queen på hög volym och barnafadern ska för första gången hämta sitt barn för nåra extra dagar men inte utan ett utbrott från mig. Bubblet är välbehövligt efter en sjukt tuff period och givetvis visar mina muskler med extrem tydlighet att jag behöver slappna av…dom är lite korkade som visar det med extrem spänning men det är lite the story of my life, jag är felkopplad på alla nivåer.

Sist var jag på dejt och det var kul men jag orkar inte med någon som har det nog struligt själv. Jag har varit en vecka på semester och brännt sjukt mycket pengar i Stockholm med barn. Jag har haft ångest, samvetskval och allmänt svinjobbigt med hästen. Beslutade ju om att detta var sista sommaren redan i maj. Varje egentid eller paus har trycket över bröstet varit nästan outhärdligt. Jag har gråtit floder och jag har försökt hitta lösningar på en omöjlig situation. 

Det jag är bra på när jag är i kris det är att festa, hitta på umgänge och allt möjligt svammel. Big är den som har fått sopa ihop bitarna av mitt brustna hjärta. Han har troget hämtat mig. Tröstat. Kramat. Uppmuntrat och haft en ängels tålamod. Han har torkat snor och tårar efter ett nattligt tvåtimmars gråtanfall mitt i natten. Det finns nog stunder han velat mörda mig och jag honom med för den delen men det är bara att inse att det är vi två trots att konstellationen är lite udda.

Den enda gång jag varit lugn och kall var när slaktkillen kom. Jag hade fixat en gammal kompis som skulle backa upp mig om jag inte klarade av det. Big var nästan tvungen att få rycka ut eftersom tiden blev annan och hon jobbade. Nåja när killen kom så berättade jag vad jag ville vara med om och vad jag inte ville se och veta…trots att jag vet exakt vad dom gör.  Jag ledde ut hästen, de bultade honom och jag strök på honom där han låg och åkte hem. Helt lugn och avstängd men hemma släpptes spärrarna igen. Jag är glad att jag var med trots att det är väldigt dramatiskt att ta bort en häst och speciellt i den storleken men jag har det ansvaret mot honom. Med tanke på hur speciell han är så var han trygg och det gick lugnt och fort och han visste inte vad som hände.

Jag har tagit bort många djur i mina dagar men detta har tagit mig hårdare än något annat. Jag valde att göra det nu eftersom han skulle få för ont i vinter men det är tusen gånger lättare att ta beslutet när det är akut och du inte har något val. Nu gjorde jag det för att jag inte vill se honom försvinna framför mina ögon, för att han gått på smärtstillande i vinter och för att det är min skyldighet att ge honom ett värdigt liv och inte tänka på mina egna känslor.

Sååå den här sommaren blev som den blev men sånt är livet. Som avslut måste jag bara säga att jag och Big inte är i någon rosenröd kärlekshistoria alls, jag har varit förbannad mer än en gång för att han somnar ifrån mig och senast i helgen när vi var ut så var jag jävulskt förbannad och bad honom dra åt skogen. Vad jag tänker med honom och han med mig vet jag inte ännu men…det kan vara så att vi älskar varandra på vårt lilla dysfunktionella sätt. Det får vara för nu.

Gaaah

Sitter på Arlanda express på väg till stan. Dejten och min son möter upp 😣. Lätt nervös men det blir som det blir 😁. Nu hoppas jag bara att allt blir bra och att förväntningarna är rimliga. Kanske inte idealt att ha med sonen på ny dejt men vem bryr sig, det blir som det blir 😉.

Lördag

Jag erkänner, jag är lite nervös och dessutom så tvivlar jag å det starkaste på att någon dejt blir av. Hoppas mer på att det är katastroftankar än på riktigt. Inser att alla försvarsmekanismer är på high alert. Dejten har varit sval i veckan liksom jag, det har varit mycket på agendan i veckan för mig. Dejtens dotter blev sjuk och kunde inte springa maran så de åkte aldrig dit i helgen men han skulle åka ner på måndag. Jag åker måndag em och hade bokat käk och häng med sonen redan men kände mig manad att bjuda med dejten också.

Inte idealt och jag känner att jag och sonen behövde tid för varandra. Han krisar lite och behöver mamma. Alla barn krisar btw, så även jag. Det är mycket nu på alla fronter. Det är typ noll läge för dejt. Fast å andra sidan när ÄR det läge nånsin?

Jag har fortfarande inte sagt något åt Big och jag tänker inte göra det. Han kör sitt rejs som vanligt och kom inte förbi som avtalat igår. Förmodligen jobb eller slocknade, det gamla vanliga alltså. Jag är irriterad men orkar inte lägga energi på honom också. Men det är också pga det som jag känner att jag inte behöver säga något åt honom. 

Angående dejten så blir det som det blir. Det vore trist om det inte klickar faktiskt eftersom det känts som om det borde det.

Tankar på tunnelbanan 

Min Stockholmsvistelse börjar lida mot sitt slut. Fredag var utgång och fira födelsedagsbarnet men jag åkte hem vid midnatt då kände jag att det var nog. En slölördag och så åkte jag mot stan på kvällen. Sonen hoppade av några stationer före mig och jag mötte upp med Big i stan. For upp på hans rum och vänslades lite innan vi gick ut och åt, drack lite vin och sedan gick runt en stund och kika på folk.

Vi var rätt tidigt tillbaka på rummet och det dröjde inte länge innan vi sov som grisar. Idag har vi slöat, myst och käkat hotellfrukost innan utcheckning och pussa hejdå. Han truckar uppåt landet medan jag har några timmar kvar innan flyget går. 

Den här lilla utflykten var välbehövlig och ffa värmen. Jag har tusen tankar och framförallt kring jobbsituationen. Om två veckor ska jag på anställningsintervju så sedan får vi se vad som händer. Lite mycket förändringar nu och jag ska villigt erkänna att det både är jobbigt och välbehövligt men just nu känns det som om det är så många beslut att ta så det känns lite som fritt fall just nu. Har man cementerat fast sig i trygghetsbubblan så länge som jag varit så känns det rätt ångestfyllt.

Ingen ordning ännu

Det har varit ett gäng turbulenta veckor nu. Mer strul med ungen, så klart, autism och tonår är ingen enkel historia alls för dom själva och definitivt inte för föräldrarna. Det krävs en övermänniska att slåss för deras rättigheter samtidigt som dom själva inte förstår sin omvärld, sitt eget bästa eller hur andra påverkas. Att dessutom göra det helt ensam utan stöd från den andra föräldern är fan ingen walk in the park. Lång historia kort. Vi har bråkat jag och min avkomma och jag har varit rasande. Min unge, hennes far och skolan har fått några rejäla skopor sanning och jag mår bara skitdåligt för att jag inte hanterat situationen på bästa sätt men å andra sidan orkar jag inte vara så förbannat förstående och pk hela tiden.

Jobbsituationen suger röv likväl som hemsituationen likväl som mitt obefintliga vuxenliv och så hästkraken mitt i allt. Bi firade 25 års kalas i veckan och det blir hans sista födelsedag. I sommar kommer jag att boka slaktdag och säga farväl till vår gemensamma tid tillsammans. Älskade men gamla trogna vän som ska få somna in innan smärtorna blir för stora.

Mitt inre kaos speglar min hälsa jag har haft feber och mått skit till och från i två veckor så idag åkte jag hem från jobbet för att vila och ta hand om mig så jag orkar med en helg i huvudstaden.

Om några veckor åter till Stockholm för att träffa mannen från förr. Jag skiter i hur situationen ser ut så jag bestämde att jag ska träffa honom för att se om det är så rätt som det känns trots omständigheterna. Jag är ego och tänker på mig själv och struntar fullkomligt i allt som inte är rätt. Jag gör anarki mot mig själv och all jäkla präktighet bara för att jag vill. Dessutom behöver jag annat än Big och jag. 

Så ser mitt liv ut och det är bara att leva med det.