Är vi tvungna att leva i par?

Dagen började bra. Värry präkto. Kvällen avslutades med sexchatt med Big, eller om sex. Äsch varför låtsas, snusk helt enkelt. Vet inte riktigt vad som hände förutom att min fantasi skenade iväg. Försöker skylla på pms och sånt, men det hjälper föga. Ränderna går aldrig ur en zebra, that’s a fact!

Vaknade sex i morse och hade fortfarande massa tokigheter i skallen, som behövde lösning innan ny arbetsdag. Nog om det. Jag har varit på föreläsning idag. RFSL pratade om hbtq-frågor. Jag blir lite grinig på approachen faktiskt även om jag vet att den måste synliggöras. Att vi lever i ett heteronormativt samhälle. Men jag märkte ju att folket i salen blev irriterad på upplägget. Att man ska plocka bort normen helt. Visa bilder på symboler för toaletter osv…En man och en kvinna. Medan rullstolsbundna var könlöst. Dom når inte fram med budskapet alls. Dock fick de gehör när de talade om transpersoner generellt.

MEN jag började fundera på normer i alla fall. Om normen att vi SKA leva i tvåsamhet. Skitsamma om det är man och kvinna eller samkönade förhållanden. Men två ska vi vara. Sen ska vi få barn också, det måste man ha. Typ 1.5 stycken för att vara exakt. Redan där har jag brytit för omåttlig som jag är har jag tre. Dessutom lever jag ensam och klarar mig rätt så bra både ekonomiskt och med det jag behöver göra i övrigt.

Funderingarna vandrade iväg till det här med tvåsamheten. Drömmen hos många är att hitta den rätta som man ska dela, kanske inte allt med, men i alla fall ha någon sorts förhållande med. Jag vet inte om man behöver vara sambo eller leva nära varandra. Det kan vara väldigt olika börjar jag inse mer och mer. Jag har i alla fall levt det där familjelivet och börjar mer och mer fundera på om inte jag kan den branschen nu. Nu ska jag inte vara kaxig och säga att jag kan ha distansförhållande likväl som ett nära. Det vet man aldrig förrän man är där. Men som det är nu så kan jag se ett alternativt förhållande i alla fall. Jag har mycket med mitt och vet inte om jag vill slänga mig in i ett förhållande med hull och hår. Min känsla och erfarenhet från de som är mig nära är att många nästan ger upp sin egen identitet i samband med ett förhållande. Man umgås med parvänner eller helt enbart med vänner från mannens sida. Extremt vanligt tycker jag, i alla fall här uppe i norr. Någon strötimme här och där kan med nåder ges åt de gamla vännerna.

Nu var det egentligen inte den diskussionen jag ville ta. Fan jag inser att detta kommer bli lååångt så sätt på kaffet eller sätt dig mer bekvämt tillrätta. Äh jag tar det kort ändå.

Normen är tvåsamhet av något slag. Eftersom jag är heterosexuell, vad jag vet har inte provat annat, så är det man och kvinna jag snackar om. Jag vill någon gång hitta den där förbannade Mr Right! han det klickar med på mer än det sexuella planet. Jag har ju passerat 20 och även 30 årsåldern och börjar nästan bli lite blasé och tänker att det är fan bara en myt. Skojar lite för när jag var 16 träffade jag Mr Right och när jag var 21 träffade jag en ny Mr Right så även vid 27 och en annan vid 30. Så jag inser att det omvärderas med tiden det där som gör att han blir Mr Right för inte sjutton skulle jag välja den jag valde vid 16-årsålder idag.

Kontentan av det hela är att jag i dagsläget inte ser att jag kommer att hitta den jäkeln. Inte just nu eller i den närmaste framtiden. Ska jag då välja en Mr Right now? Vara själv? Identifiera mig som singel eller som människa. Jag är trött på etiketter. Ja jag är singel men det är inte hela min person. Vem jag är kär i, ligger med. lever med…det är inte min person. För mig är singel ett negativt laddat ord, folk tycker synd om en för att man inte lyckats få nån karl. Vad är det för fel på henne som inte får nån karl? Det är en norm att vi ska leva ihop, att vi ska lyckas hitta en partner och sen är det bara att klösa sig fast för allt vad man är värld. För när du väl är i ett par då är du norm, du har makt. Du har någon att fira jul och nyår med. Göra dom där parsakerna man måste göra. Du har slutat leka av dig och är nöjd och glad. Eller så är alla andra nöjd och glad och andas ut, äntligen har hon gängat sig, nu får hon vara med och leka med oss vuxna.

MEN återigen OM man inte hittar honom? Om man inte orkar söka ihjäl sig. Man betar lite försiktigt här och där och lägger ut en fälla i snårskogen i andra kvarteret. Men man kör ingen heltidsjakt om man säger så. Har man tur hittar man en kk som man kan förlusta sig med lite. Som jag själv brukar säga. Den där surkärringen behöver sig ett riktigt skjut så hon blir nöjd och glas. För det blir man ju av sex, oftast…i alla fall jag :D.

Jag väljer att ha det så här. Jag jobbar, tar hand om hus och hem, festar med kompisar, tar hand om hästen och med hyfsad tur hittar jag nån att ligga med under tiden. Har jag gjort ett andrahandsval då? Jag är rätt nöjd, jag känner att livet är rätt så meningsfullt. Har ingen karl som jag måste ta hänsyn till förutom att jag kanske måste pussla lite med min kk eller vmf eller vad man nu vill kalla honom, dock är han inte min partner. Är vårt biologiska behov av tvåsamhet så stark att inte det skulle duga? Går livet på halvfart till man träffat honom, den där rätta? Eller är det bara det som vi fått i oss med modersmjölken, att vi måste ha någon att dela livet med? Är de sociala normerna så starka att vi liksom fållas in och föses fram med flocken?

Mer frågor än svar men alltså jag ifrågasätter mer och mer. Är det detta jag vill? En sak är säkert. Det jag inte vill i ett förhållande är att skaffa barn, fastna i den där vardagslunken där man jobbar, lagar mat, fredagsknullar och tar söndagspromenader. Kanske jag inte är redo för ett förhållande. Ge mig svar någon klok människa. Okej att jag frågar tusen frågor men kontentan är: vill vi ha en partner på grund av att vi är funtade så biologiskt eller för att de socialanormerna säger så. Kan man ha ett rikt liv ändå? Kan jag välja annorlunda och ändå vara nöjd…

Annonser

10 thoughts on “Är vi tvungna att leva i par?

  1. Jag tror på att man ska hitta en Mr Right Now, har man lite tur så kanske han är Mr Right Now resten av livet.

    Annars så tror jag att man ska tänka att man hellre är lycklig nu än om tio år, leva i nuet liksom. Skitsamma om det innebär att man har haft en jädra massa karlar när allt kommer omkring, det viktigaste är ju att man är lycklig. Bara man tänker på att göra det bra och smidigt om det finns barn att ta hänsyn i ekvationen också.

    Men herregud, tufft ämne du lägger i knäet på en så här en tisdagsmorgon. Nu kommer jag ju gå och fundera en massa. 😉

    • Bra för då slipper jag tänka själv. Ibland undrar jag om man verkligen måste leva i par, mer än biologiskt för fortplantningen. Vi har som gjutits in i den mallen. Man och kvinna eller samkönade. Människan är ett flockdjur men måste det vara i en kärleksrelation? Speciellt när man liksom klarat den där fortplantningsbiten.

      Måste man ens ha en Mr Right now? Varför göra det till norm och skuldbelägga de som väljer att inte leva i par. Vem säger inte eller åtminstone tänker: Varför får inte den där en karl/kvinna, vad är det för fel. Träffar du en kvinna i 30+ års åldern så SKA personen vilja ha barn. Man säger det inte alltid rakt ut men det förväntas av en.

  2. Har faktiskt funderat på nåt liknande själv på sistone. Det började med att jag träffade en tjejkompis på krogen. Vi har inte setts på länge så jag frågade hur hon hade det: ”Jodå, ingen karl och inga barn” blev svaret. ”Men det är väl skönt?!” utbrast jag, som faktiskt lever i en relation…

    Jag håller med om att det bästa är att leva i nuet. Lycka är en sinnesstämning, inte ett mål som man ska uppnå, tycker jag.

    • Många i min omgivning lever i en relation för att det förväntas, pga ekonomin eller för att inte leva själv. Men den där kärleken var kanske inte lika viktig. Jag menar inte att alla måste vara superkvinnor/män och klara allt själv. Men det jag själv funderar på är, vill jag träffa någon för att jag vill leva med någon eller för att det förväntas?

      Får frågan om vad jag söker. En karl som tillåter mig att göra som jag vill. Som inte hindrar mig, jag ska fortsätta fara dit jag vill, festa, göra saker. Sen funderade jag vidare att jag inte ens behöver ha gemensamma intressen med karln. Vad blir det kvar? Candle light middagar och ligg…Nu förenklar jag men ändå.

      Jag har gjort volvo, vovve, villa och barngrejen och vill absolut inte dit igen eller mer för att det är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag vet att det finns andra relationer och jag vill väl inte sitta ensam där på ålderns höst och tyna bort mol alena…

      Har inget svar men jag vill ändå veta!!

    • Det förstår jag att man vill ha familj och allt. Men varför? På grund av egen vilja eller längtan eller för att man ska rätta sig i ledet för att det förväntas av vänner och släktingar som i alla välmening frågar om man inte ska stadga sig, varför man inte har barn, lyckats fånga en karl?

      När man väl har bestämt sig för vad det än blir så blir man nog lugnare i själen och kan stå upp för sina livsval. Jag vill inte ”sätta bo”, börja med barnskit och blöjor och plantera pelargoner…lägga ut inredeningsbilder på det perfekta hemmet medan karln knullar grannfrun ;).

  3. Jag känner så här… jag går emot normen för jag känner ingen längtan efter varken barn eller den där inrutade tvåsamheten. Jag har träffat en kille jag älskar… om han är mannen i mitt liv vet i fan men jag vill vara med honom NU. Men flytta ihop och allt det där lockar mig inte alls. Och jag har ju inte ens några barn.

    Du som har varit där och fått din kvot… njut istället om du träffar någon. Och när det är rätt… så kommer du att känna det. Innan dess ska du bara ta allt för vad det är, njuta för stunden om det så bara är av sex. Och om du träffar den rätte… om han nu finns… vem säger att man måste flytta ihop och hela det köret? Vi lever på 2000-talet där det är lika rätt att leva som särbo. Jag har kompisar som är gifta och har barn men lever i två olika hem för det passar de bäst.

    Tja… lite så tänker jag 🙂

    • Jo jag tänker väl i såna banor och det är kanske inte helt ovanligt för någon som gjort bort familjebiten att man vill något annorlunda. Men jag vet inte om det är för att vi bor på en liten ort som det här med förväntningar om att man måste ha någon är större..

      Jag har inga problem med det alls, ingen säger åt mig men många blir drabbade av just det där med att varför dom inte lyckas hitta nån karl. Det finns inga snygga karlar här med nåt innanför pannbenet är ju iofs ett enkelt svar ;).

      OM jag träffar någon så ser vi hur man ska leva och ha det. Känner ingen panik egentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s