Så kan det gå

Om någon får för sig att bli riktigt sjuk eller behöver akut vård när jag är med så ber jag er vänligt men bestämt att tänka om. Välj ett annat tillfälle. Vi har varit på studiebesök hela dagen och på hemvägen började det snöa och jäklars vad det är äckligt att åka efter vägarna när första snön kommer. Man liksom ser hur vi glider ut i diket eller krockar med en älg på grund av halkan. På hemvägen stod det en bil i diket, ingen konstig syn i alla fall här uppe. Idioter, lär er att man måste köra efter väglag!!

Det är inte därför jag inledde som jag gjorde utan när bussen skulle släppa av oss på jobbet så fick vi inte väckt en person. Inte alls. Jag skickade dom vidare med löfte om att ringa…vården/akuten/eller vem det nu är man ska ringa. Lovade även att jag kommer efter med min bil.

Först själva ringandet då. Provade ett nummer 1177 tror jag det var och då skulle man knappra in den som var sjuk, skrev in mitt eget personnummer men sen säger rösten: Går det bra att ringa dig klockan ?? i eftermiddag. Då la jag på. Eeeh nä det går inte bra det är akut. Ringde 112 och frågade hur det var på akutmottagningarna och sa att jag skickat bussen dit ingen ambulans behövdes. Jodå åk dit bara säger dom så jag ringde och bekräftade det.

Slängde mig in i bilen. Nyckeln? Var är nyckeln till bilen? Inte i någon av mina fickor. Rusar då in till chefen och bad om att få nyckeln till en jobbil men han som har hand om nyckeln gick inte att få tag på! Rusade vidare för att få tag på receptionisten och kanske få en nyckel där. Nope! Jag behöver en bil nu morrade jag och tvingade dem att lämna över en hyrbuss som skulle hämtas. Skiter jag i hej då! tyckte jag.

Hann fram när bussen höll på att backa ut från det minimala utrymmet och jag viftade och bankade på dörren och visst låg min nyckel till bilen där. Suck. In på akuten och där började dom ringa från jobbet om hyrbilen och jag liksom bara WHAT!! Jag kommer när jag kommer Hej då! (mycket hejdå idag).

Efter många om och men  och en tid senare kom jag tillbaka och där står en kille och flinar på parkeringen och jag trodde på allvar det var nåt psykfall. Stirrar och flinar…jag försökte hasta förbi men tydligen var det han från hyrbilsfirman. Ooops.

En helt vanlig dag på jobbet.

 

Annonser

5 thoughts on “Så kan det gå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s