Andra sidan

Här är jag nu, på andra sidan av skalan…kanske inte på topp men så var jag inte på botten då utan mer i en svacka. Svackor kommer och går och beslutet var rätt om än förbaskat jobbigt på alla sätt. Tillät mig några veckors pity party samtidigt som jag ökade träning, kämpade med mindfulness (som jag har haft otroligt svårt för) för att reducera stress, gamla tankemönster, vara i nuet i stället för att ha en pingismatch med sju bollar igång samtidigt men även för att komma in i ett annat mindset.

De flesta vet att här uppe är det kallt utav satan mellan varven så jag har fokuserat på spinning ordentligt efter tjuvstarten i december och nu orkar jag ta i ordentligt. Blandar spinning med lite gym och yinyoga mellan varven. Idag har jag mindre ont/värk både i bäckenet och nacke och axlar. Jag mår bättre psykiskt och stressar mindre. Läste boken Hjärnstark tidigare och försöker få in 2-3 pulshöjande aktiviteter eller promenader i veckan men allvarligt, -24 ute…så galen är jag faktiskt inte så att jag går ut i onödan.

Dessutom loggar jag ut från sociala medier rätt ofta. Kollar viktiga saker men jag stänger ofta ner aviseringar på Messenger osv. Resultatet? Skönt att slippa och ännu mindre kontakt med Big, vi pratar sällan. Det är rätt skönt.

I söndags kom jag hem från Linköping och Stockholm efter plugg och lugnare dagar, behöver miljöombyte. Jag funderar allvarligt på att flytta söderut, lite dålig tajming just nu men planen rotar sig mer och mer.

Annonser

Skärpa sig

Nä det är inte synd om mig någonstans. I veckan kickade vardagen igång och det är precis vad som behövs. Rutiner, jobb och sluta djupdyka i demonträsket. Klart som fan att känslorna är i konflikt, vi har hållit på i åååår vi snackar 13-12 år här. Varje gång jag trillar dit och börjar tvivla så tänker jag om det är värt det? Varje gång blir svaret detsamma, nej, nej och åter nej. Låt det vara konflikter där inne men jag vet vad som är rätt.

Över till något trevligare. Jag har kommit in i träning igen. Först för att jaga demonerna på flykten och sedan bara för att jag likväl som alla andra mår bra av det. Spinning för hjärtat, gym och yinyoga för kroppen. Kroppen jublar och min höft är som ny. Rasade lite mycket i vikt kring jul så nu försöker jag äta mer.

Pity party

That’s right. Ungefär så har min ledighet sett ut. Patetiskt och sorgligt men mellan varven trevligt med familjen. I jul har väl allt hunnit i kapp, det som inte har processats innan. Det gäller Big och allt annat runt omkring mig egentligen men mest Big tror jag. Stor del beror kanske på att vi ännu har kontakt även om den är liten. Jag tror det funkar bättre att bryta helt. Jag borde väl även ta ett vettigt breakupsnack det vi hade var relativt kort. Beslutet var rätt och det kommer bli bra där i framtiden men herregud så många år vi samlat på oss. Innerst inne sörjer jag att det inte funkar men även, trots att jag gjorde slut, så känner jag mig ratad och sämst. Det är en känsla som genomsyrar det mesta min självkänsla och självförtroendet är så långt ner i botten som det kan vara. Jag brukar ha svackor men inte så här, den är djup som Mariannergraven och jag kommer inte upp. Jag borde jobba i morgon men jag har vänt på dygnet så till den milda grad att det känns omöjligt.

Sååå ja det behövs en ny start snart, det brukar ge med sig med jobb så det är väl det som är hoppet…att det vänder när jobbet är igång på allvar. Dystra klubben här men det är väl bara att gilla läget och se ljuset där på andra sidan. Strålande start på 2019 men nu kan det väl ändå inte bli värre 😏.

Nä det blev inte på rätt sätt…

När man gör alla fel i boken, skicka ”nu gör vi slut”-meddelande på Messenger 😖. Försökte ringa tidigt på lördagmorgon bara så att jag skulle få det gjort. Jag orkade helt enkelt inte fundera mer eller försöka formulera något vettigt utan köra klassikern i min värld, bara säg det. Några timmar senare blev det meddelande istället och sen ytterligare några timmar senare lite snack i telefon. Vi var väl hyfsat överens i det korta samtalet.

Det enda vi inte hunnit prata om är framtida kontakt och förhållningssätt. Det där med så nära vänskap och göra slut på själva kärleks/sex-relationen utan att inte göra slut på vänskap är fan inte lätt. Hittills vet jag inte hur det ska hanteras, men jag tror på en tid utan kontakt för att processa färdigt och sedan se hur det blir. Men vad vet jag?

Asjobbigt är det men det behövdes göras. God jul liksom 😏.

Black Week and the Ugly Truth

Inte nog med att det varit svarta fredagar och cybermåndagar där konsumstionshysterin varit galen utan att jag har bidragit till den förstås så har veckan varit mest dyster. Sjukt mycket på jobbet men ändå roligt, mitt barn är på väg ner i en svacka igen så hemma är det tungt, mycket att göra med plugget parat ihop med energibrist och så min hjärna som gått i spinn. Nåväl allt det dåliga för alltid något gott med sig. Jag har varit tvungen att analysera och värdera min situation. Vad jag kan påverka och inte påverka, vilka fel jag gör som leder till detta och även vad jag inte gör som möjliggör saker och ting.

Jag låste fler inlägg om Big för att mitt beteende underblåser hans. Absolut att jag säger ifrån, konfronterar och sätter gränser men inte tydliga. Jag lyssnar inte på min magkänsla och just min intuition är glasklar däremot är inte hans beteende det. Men eftersom att jag tillåter det så äger jag problemet. Han mår inte dåligt, det gör jag och därför är det bara jag som kan påverka detta och lösa mina problem vad jag än tycker och tänker. Hell yes att jag är livrädd men hellre det än att låta det fortgå. Så det jag måste göra är helt enkelt att ta snacket att det är dags att vi avslutar det här nu. Det gör svinont och ger mig sjuk ångest men hellre det än att ha en varböld som man inte kan låta bli att peta i hela tiden så att det aldrig läker. Jag har haft ångest för det här hela veckan, så energikrävande. Jag vet inte vad jag ska säga. Man kan väl med säkerhet säga att vi har försökt men det funkar inte, helt klart. Det är synd att vi som i grund och botten tycker om varandra så extremt mycket inte får ihop en relation. Man kan skylla på jobb, stress, Trump, tredje världen, kosmos, Murphy och universum, men det är ingen annans fel än mitt. Och hans. Så är det med det, få se bara när jag får tummen ur arslet. Får man bli 10 år igen och skicka ett mail?

Så där ja nu fick jag ur mig mitt värsta ångestmoln. Nästa är att lösa resten och rycka upp mig lite. Att ändra min personlighet och börja leva livet orkar jag inte med däremot behöver jag skaffa mig ett nytt livsmål. Det är inte så att jag är i någon stor livskris utan det är väl en av de mänskliga kriserna vi människor går igenom som också får oss att växa och bli starkare. Så här avslutade jag ett stycke om kris och hur vi behöver tala om våra biografier, levda liv och hur vi som människor kan lära oss utifrån våra erfarenheter: ”Sammanfattningsvis kan det biografiska lärandet hjälpa oss att förstå alla dessa identitetsförändringar, rollbyten och att vi kan växa och förändras”. Erkänn att det låter klokt för att vara jag. 

Så här går tankarna idag och jag hoppas att jag är stark och modig nog att verkställa. Om en timme kanske jag ligger som en blöt pöl i fosterställning och tycker synd om mig själv och tänkar att allt ändå kommer att lösa sig.

Home sweet home?

Äntligen hemma,på riktigt alltså. I bubblet med musik på högtalaren och känslan att jag kan vara ledig i morgon och hela helgen. Bara vara hemma. Ingen resa söderut förrän efter jul och det känns sååå otroligt bra. Nu har jag lite hemuppgifter att göra men det känns inte speciellt betungande alls.

Planen är att landa och vila i helgen för att återuppta träning nästa vecka med förhoppning att det kommer att vara relativt lugnt. Idag har jag åkt närmare 50 mil fram och tillbaka för samtal med psykolog och kurator med barnet och mitt ex. Det gick rätt bra men det här med könsdysfori är fan inte lätt. Inte för mig som förälder på många olika nivåer. Framtiden, bemötande och allt man oroar sig för sina barn och lite till. Det är sjukt jobbigt att börja använda ett nytt pronomen på sitt barn och ett nytt namn men nu kom vi överens om att träna på det. Hemma i tryggheten. Typ tusen försvarmekanismer motarbetar det just nu men det är dags.

Det och allt annat suger energi som fasiken. Ibland undrar jag om det är fel på mig som suger åt mig problem och bekymmer. Men nä. Det enda jag är skyldig till är mitt mindset och relationen med Big. Den kan jag styra över och bestämma var gränsen går vilket jag gjort. Men barn och dysfunktionella föräldrar där får jag mest stå ut och sätta gränser där de kan sättas.

Så ja. Jag behöver stanna upp och andas, ta ställning, känna och ta tjuren vid hornen.

Uppföljning dårå

Givetvis kollade jag snappen tillslut och som vanligt var det ett litet försiktigt hej. Jag kände som jag skrev att jag inte ville ta diskussionen alls. Men å andra sidan hjälper det inte att vara lika omogen så jag skrev något i stil med: Jag kunde göra som du men så lågt ska jag inte sjunka. Jag har inte tid eller lust nu pga examinationer i veckan men jag tycker ditt beteende är respektlöst och det får mig att må dåligt.

Då kom en radda med förklaringar men hör och häpna inga bortförklaringar utan han ägde beteendet, förklaring och ursäkt. Sedan ringde han upp ändå och jag sa som jag tyckte. Släpper det nu och hoppas jag slipper vara med om det igen. Liknande har hänt förr och jag brukar släppa eftersom jag oftast vet varför och jag känner till hans förmågor och oförmågor. När jag är stressad och mår skit vill jag umgås och få stöd medan han är precis tvärtom. Lite bra är att han faktiskt nekade ett jobb för att styra upp sig och även insett att han behöver leja bort vissa saker MEN det hjälper mer honom än mig eller oss.

Jag undrar om han faktiskt förstår att jag har fått nog och att hans handlingsutrymme krympt avsevärt när det gäller oss. Att min förståelse nått en gräns. Jag hoppas det men jag är inte helt säker faktiskt. Kanske får ta det sen. Vi har inte setts på veckor och kommer inte göra det på ett bra tag till heller. Jag tror att det är just det som skaver nu, att vi knappt umgås eller åtminstone kan sova ihop mer än en natt här och där. Vi lovade förra julen att vi skulle få till mer gemensamma aktiviteter som weekendresor eller dylikt. Det är snart november 😏. Är jag bättre än honom? Knappast men lite bättre ändå. Jag prioriterar inte bara rum, jag ger utrymme för oss. Det här funkade bättre när jag var mer hemma men nu ändrar jag aldrig planer för hans skull.