Upploppet…i badkaret förstås 

Det verkar som om badkaret kickar igång skrivlusten, inte dumt jag behöver ventilera skiten ur mig. Exakt sju dagar och fyra timmar till essay inlämning. Sex dagar till språkhistorietentan och fem till inlämning av inriktning till C-uppsat, kandidat tror jag svenska termen är. Kollade igenom mina gamla uppsatser från back in the days. God damn! Jag kunde ju fan skriva klokheter på engelska också. Stolt men inte mer.

Blev taggad av Utb*ldningsr*dion på FB idag angående om att se och ge förslag på pragmatisk  användning. Mailade att det är mycket nu, bla bla bla….fick svar att arvodet var 3k på 90 minuters jobb…bring it sa jag. Min plånbok och Tink-app jublar när det trillar in.

Gamlaste exet ringde angående julen och våra gemensamma barns hemkomst, hur tänker vi och hur fördelar vi umgänget? Dom är snart 30 🙈. Jag knorrade om kräklesshet på jobb och han med. Mitt i allt planerade vi kommande upplevelseturismföretaget. Vi har en plan, thank you  Swedish Lapland, cold and snow. På allvar längtar jag tillbaka till turismen och att vara egen. Så kom med förslag på mer idéer, dyra sådana…inget vi vanliga bönder har råd med 😜.

Å btw glöm Bigs lovsång, det är bara en av mina personligheter som tycker att han är fantastisk. Undra när det blir stora arkivet där? Alla mina personligheter gillar honom men få vill ha en kärleksrelation med honom. Än så länge är det badrumsfilosofen som vinner.

Annonser

De där badkarsfilosofierna…

Snabbskummade igenom mina sista inlägg och får bekräftelse på mina mönster. Less på jobb, folk, Big på plus eller minus. Mindset the same as usual alltså 😊. Alla dessa omständigheter som styr och cementerar våra liv. Jag längtar efter förändring men å andra sidan är jag jävligt medveten om att det är mer än så som krävs.

Om inte om fanns så hade livet sett annorlunda ut. Man ska ju inte raljera eller diagnostisera sig själv men what the fuck. Jag är och kommer alltid vara superaspig och hänga upp mig på detaljer så till den milda grad att de uppslukar kanske inte hela mitt liv men stora delar. Är det inte jobb eller Big så är det plugg. Jag frodas i boxen av det som alltid är och jag övertänker allt och tolkar det både galet och vist. Tur att det finns viss vishet i all min galenskap. 

Galenskapen sätter dock käppar i hjulet för mig just nu eller det är mer okunskapen. Inom två veckor ska jag skriva uppsats på 4000 ord vilket betyder minst 10 sidor. På engelska. På akademisk engelska utan en massa adjektiv och adverb utan avskalat och konkret där jag ska analysera en bok  utifrån feministisk och marxistisk kritik. Enkel sagt, jag ska vissa kunskaper, visa på visst intellekt och en hel massa språkkunskaper jag inte verkar besitta. Just nu har jag afasi på svenska. Jag hittar inte ord, jag uttrycker mig enstavigt med tonvis av slang, klichéer och svordomar i kombination med livligt kroppsspråk och himlande ögon. Låt det sjunka in lite.

Min uträkning är att jag måste förutom jobb och andra åtaganden på en bra dag orka skriva i snitt 400 ord om dagen. Idag fick jag ihop 200 varav hälften måste strykas…tidspann? Roughly 6 timmar. Räkna då att jag jobbar typ 40 timmar i veckan.

Lägg till att jag har tenta dagen innan uppsatsinlämningen. Bara en bok dock. Språkhistoria. Hur det engelska språket utvecklats från indoeuropeiska till modern tid. Bakgrund, ord, syntax, grammatik och sånt. Dagen innan den tentan ska jag lämna in ett PM där jag ska presentera vad C-uppsatsen i vår ska handla om. Thesis statement och vinklar och litteratur till det.

Sa jag att alla mina älskade kids kommer den veckan för julfirande. Nähä. Ja det gör dom. Nämnde jag att jag närt en rasistisk skitunge med autism vid min barm? Densamme som vi just startat en könsidentitets utresning på med psykolog ich team från Skellefteå. Den ungen jag precis berättat att jag förstår mycket väl att hon är i konflikt med sina bästa vänner inte bara för att hon har vridna och rasistiska åsikter men även är en dålig kompis och att jag förstår att vännerna väljer andra kompisar eftersom inte ens jag skulle tolera en rasistisk vän som dessutom är gapig och otrevlig. 

Kontentan av det jag vill säga är att boxen och skygglapparna är ren och skär överlevnadsinstinkt. Trots det, its going south! 

O mind please be still 

Jag har faktiskt inte tid med vare sig funderingar, förändringar eller framtid. Jag måste fokusera på här och nu. På plugg och jobb och vardag. På allvar det får inte ske den minsta lilla förändring eller förälskning eller frälsning som stör mina invanda mönster. Jobb, mat och plugg på repeat. Fredagsvin får störa och idag lördagsvin. Men bara lagom mycket för jag måste vara skärpt. Jobb, mat och plugg.

Det är en fin teori den där jag har. Jag vill byta jobb. Jag vill byta helt. Jag vill byta inom mitt yrke. Jag vill vara min egen. Jag vill vara anställd. Jag vill inte och jag vill. Ni känner igen det där va! Jag vill vara med Big  (btw kallade jag honom det härom veckan som om han vore en karaktär i min låtsas värld 😁) och jag vill så mycket mer än så. Jag vill bara singel och jag vill vara ihop…på repeat som vanligt de senast 10 åren. Summan av kardemumman är att jag vill så mycket och kan göra så lite pga omständigheterna.

MEN det jag klurar på mest nu är jobb. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mina tider och jag vill kunna ta jobbet med dit jag vill. I min bransch börjar det öppna sig lite men inte tillräckligt. Jag börjar tänka att det är kanske det jag måste göra. Öppna upp. Jag inser att 8-16 inte är min grej och inte heller stämpelklocka utan mer; käft och gör ditt jobb, skiter i hur bara det blir gjort. Dit vill jag nog.

Mm så känns det som just nu. Bland annat. Som sagt hjärnan är aldrig still och den gör inte dom jag vill. Jag har inte tid med sånt här just nu!

Åter i badet

Såg mitt sista inlägg, tyvärr summerar det upp mitt liv alldeles för bra. MEN puckeln verkar vara över. Jepp jag körde på ena delen på tentan och klarade den andra på det berömda f–thåret (om nu folk idag har sånt kvar). Enligt planen alltså, godkänt är målet för du konkurrerar definitivt inte med betyg när man söker jobb. Rester tar jag sen vid tid.

Okej jag är trött och sliten som faaan men äsch det gäller ett år. Såg att jag skrev sist att jag och Big är som ett gift gammalt par, vi har skärpt oss som bara den och har haft det bästa liggen nånsin sista tiden. Ja vi skedar och myser också. Vi ses lite mer än vad vi brukar hinna vilket faktiskt känns bra. Jag är lite nykär i honom. Faktiskt. Han har sjuhundra fel, och det har jag också, fortfarande. Eller fel och fel…han gör inte som jag vill och är ett rövhål på att hålla löften och somnar hemma ist för att komma hit. Skillnaden är att jag låter det gå utan att jag tar åt mig. Galningen jobbar dubbelt så mycket som mig och sover hälften så mycket eller mindre. Däremot blir jag förbannad om han prioriterar annat hela tiden när han är ledig. 

Min största konkurrent är hans kusin, tro det eller ej, som har lite problem just nu och då minsann är Big där och oroar sig och tar hand om honom. Hade det varit tvärtom hade det varit annorlunda. Egentligen är det inget problem men just pga att han jobbar så jävla mycket och för att jag inte alltid har tid så är stunderna vi har tid att ses viktiga för mig. Det är en bonus om han hinner förbi och sova hos mig när det är mycket. I natt var en sån natt där jag tänker what ever när han inte kom som han sa. Det visste jag redan innan, vilket jag också sa, att han kommer börja jyra (norrländskt för en massa saker: svamla med någon, göra något oviktigt eller viktigt, ljuger m.m. dvs ett användbart uttryck) halva natten och smutsa ner sig efter mycket jobb (inte 8 timmars dag utan typ 17). Vem fan slocknar inte med mobilen i handen medan man skriver mess att man inte kommer?

Ibland önskar jag att jag hade ett normalt förhållande men oftast tycker jag att jag inte kan ha det på annat sätt. Varken Big eller någon annan får plats i mitt och ungens liv. Den personen skulle känna sig som en bifigur i vårt liv. Den skulle känna sig som jag kände med Big förut och det är inte schysst. Däremot där framme någonstans i inte en så avlägsen framtid vill jag åldras med någon. Må det vara Big eller må det vara någon annan. Vi trivs där vi är och efter all skit vi utsatt varandra för så är det antingen vi mot världen eller inte vi överhuvudtaget. 

Tro för allt i världen inte att det bara är jag som ställer upp eller förstår honom. Däremot är det jag som ställer mest krav och för allt i världen så vet jag mer än väl att det är jag som vet mer än han, och har alltid vetat mer vad han känner för mig…han var värdelös på det.

Klarar jag mig utan honom? You bet. Vill jag? Hell no. 

Jag önskar jag kunde skriva om mitt nästa liv. Om var jag kommer vara när ungen flyttar med eller utan stödboende. När jag får släppa det största ansvaret och för första gången i mitt liv bara behöver tänka på me, myself and I. Kommer jag tänka annons då? Tacka fan för det! Jag fasar och längtar efter den tiden.

Badfilosofier

Ligger i bubblet och låter värmen lösa upp onda knutar i kroppen. Måhända att det bara är psykologiska knutar men placeboeffekten är inte att ringakta.

Rödvin och gamla trallvänliga Lena Philipsson-låtar som jag kan yla med på är helt okej. Sen sist har jag hunnit en sväng till Stockholm och en dagsutflykt till Skövde där ena ungen börjat plugga. Resten av tiden, och tiden söderut för den delen, har bestått av jobb och plugg. Seminarier varje vecka med bomullshjärna. Jag har glömt hur man uttrycker sig nyanserat på svenska så engelskan är katastrofal. Vardagssnack och kallprat flyter men nyanserade jämförelser och förklaringar är fan katatrof. Där får man för att man förenklar vokabuläret för mycket. I veckan hade jag dock hyfsade tankar och idéer om Shakespeares The Tempest utan att egentligen läst pjäsen, bara de två första akterna. Tur som fan att jag gillar den gamla barden och kan skjuta från höften i kombination med att jag hunnit läsa in mig ordentligt på New Historicism. Kurs nummer två ligger jag efter i och har fått plugga utav helvete så nu är jag i fas…eller jag har läst bokjäveln men fattar inte mycket. Same same.

Som ni kanske förstår går all övrig tid till stresshantering och återhämtning. Big hinner jag inte träffa och när vi ses är det som ett gift gammalt par. Vi sover. Varken mer eller mindre. Ingen av oss orkar sexa, hålla handen och skeda that’s it. Ungefär som 1800-tals romanen jag läser nu, kyskt är bara förnamnet.

Jag är tråkig. Jag har ett tråkigt liv. Jag ser tråkig ut. Slå upp stress eller tråkigt i en ordbok så hittar ni mig. Om nu någon vet vad en ordbok är nuförtiden 😂.

Spännande inlägg, som vanligt alltså 💩.

Pryon

Ligger i en skakande bädd, Big håller på att lasta på grejer. Just nu befinner vi oss uppe i fjällvärlden, jag pryar på hans jobb idag. Det passar mig perfekt att sitta och åka med långt ifrån hemmets distraktioner. Jag pluggar så fort jag får en chans och mellan varven hinner vi prata. Jag har nästan tagit mig vatten över huvudet med heltidsjobb, där vi bytt arbetssätt vilket innebär mycket mer jobb än när jag går på rutin, och halvtidsstudier. Det är ungefär 10 år sedan jag läste någon seriös kurs på universitetet så jag är aningen ringrostig. Helger och alla pauser i vardagen och till och med på jobbet  innebär plugg. Just nu läser jag litteraturvetenskap och samtidigt lingvistik, engelsk. Hjärnan börjar fatta vad jag ska göra nu och jag tackar min lyckliga stjärna att jag läst så mycket engelsk litteratur så nu är det bara att ställa om till det akademiska läsandet och skrivandet.

Ungefär så ser mitt liv ut just nu. Jobb, plugg och lite Big och mycket med kidsen både stora och halvväxtingen jag fortfarande har hemma. All stress sätter sig i kroppen och på måndag ska jag på massagebehandling för att lösa upp lite knutar och onda låsningar. Jag har så inihelvete ont i ryggen, axlar, armar, höfter och ben…vaderna är dock bra en får va glad för de lilla ;).

Hur länge jag ska sitta och skumpa här idag vet jag inte men känner jag Big rätt är vi hemma mot natten. Fördelen är ju att det är rätt vackert här trots regnet och så får jag mer gjort när inte Netflix lockar till bingewatching, just nu ger jag The Original en chans.

Nyår?

Lite så känns det. In med det nya och ut med det gamla. Jag röjer och säljer både hästprylar och bilar…tja lite annat också. Börjar jobba om en dryg vecka och jag har lite att stå i fram till dess. 

På lördag 100 års fest, lär bli spännande. Big skulle försöka komma, synar det med hjärter två dock. Han är skitsämst (norrländsktuttal på det) på time management. 

Jag känner för rehab snart. Mycket vin blev det. Sist förra veckan så bar vi med 2 dunkar vin, 2 flaskor, 2 skumpa, 6 öl och en sjua Tapio (finsk sprit) som skulle räcka i två dagar för tre personer…vi öppnade ytterligare en dunk från brorsan. Jag och mina barndomsvänner fick till sist ett datum  (sist var i tonåren) där vi alla kunde komma ifrån. Sol, vin, bastu, bad, fniss, sjunga gamla sånger nätterna igenom blandat med seriösa samtal. Vansinnigt trevligt.

Mina barn, samtliga, håller dock på att göra mig gråhårig varav den som bor hemma är lindrigast. Små barn, små bekymmer!

Ett halvt liv

Här sitter jag på altanen och lyssnar på Mats Strandbergs Halva liv, läsvärd bok om ni frågar mig. Den är inte ny och vare sig skräck, fantasy eller barnbok utan den handlar om då och nutid när ett barnbarn med sina egna trauman läser en bok från farmodern och dåtidens bekymmer.

Jag dricker rosébubbel och ser ut över den nyklippta gräsmattan. Sista dagarnas tema har varit; ta tag i ångesthärdar. Jag har annonserat ut hästsaker, bilen som stått bakom huset i två år och pratat med försäkringsbolaget angående dotterns trasiga telefon och glasögon från när hon blev påkörd i onsdags  (alla mina barn har blivit påkörd minst en gång och eftet den första när ambulanspersonal ringde är jag rätr härdad).

Ungen har åkt till pappan som förövrigt borde förgöras. Jag funderar på att raka benen och hitt på nå. Det är sommarvärme på riktigt här och jag är lite lagom vidbränd. Busade just benen som aldrig får färg ifall att jag ska ut bland folk. 

Jag har nån sorts existentiell kris, vad det ska bli av mig och vad jag vill med mitt liv. Inte för att mitt liv är en katastrof men för att jag är i läget att låta det dra iväg åt ett annat håll för förändringens skull. Men det får växa fram. Det känns lite som bokens titel, jag känner att jag bara har ett halvt liv.

Sorg och elände 

Här ligger jag i bubblet och göttar mig. Queen på hög volym och barnafadern ska för första gången hämta sitt barn för nåra extra dagar men inte utan ett utbrott från mig. Bubblet är välbehövligt efter en sjukt tuff period och givetvis visar mina muskler med extrem tydlighet att jag behöver slappna av…dom är lite korkade som visar det med extrem spänning men det är lite the story of my life, jag är felkopplad på alla nivåer.

Sist var jag på dejt och det var kul men jag orkar inte med någon som har det nog struligt själv. Jag har varit en vecka på semester och brännt sjukt mycket pengar i Stockholm med barn. Jag har haft ångest, samvetskval och allmänt svinjobbigt med hästen. Beslutade ju om att detta var sista sommaren redan i maj. Varje egentid eller paus har trycket över bröstet varit nästan outhärdligt. Jag har gråtit floder och jag har försökt hitta lösningar på en omöjlig situation. 

Det jag är bra på när jag är i kris det är att festa, hitta på umgänge och allt möjligt svammel. Big är den som har fått sopa ihop bitarna av mitt brustna hjärta. Han har troget hämtat mig. Tröstat. Kramat. Uppmuntrat och haft en ängels tålamod. Han har torkat snor och tårar efter ett nattligt tvåtimmars gråtanfall mitt i natten. Det finns nog stunder han velat mörda mig och jag honom med för den delen men det är bara att inse att det är vi två trots att konstellationen är lite udda.

Den enda gång jag varit lugn och kall var när slaktkillen kom. Jag hade fixat en gammal kompis som skulle backa upp mig om jag inte klarade av det. Big var nästan tvungen att få rycka ut eftersom tiden blev annan och hon jobbade. Nåja när killen kom så berättade jag vad jag ville vara med om och vad jag inte ville se och veta…trots att jag vet exakt vad dom gör.  Jag ledde ut hästen, de bultade honom och jag strök på honom där han låg och åkte hem. Helt lugn och avstängd men hemma släpptes spärrarna igen. Jag är glad att jag var med trots att det är väldigt dramatiskt att ta bort en häst och speciellt i den storleken men jag har det ansvaret mot honom. Med tanke på hur speciell han är så var han trygg och det gick lugnt och fort och han visste inte vad som hände.

Jag har tagit bort många djur i mina dagar men detta har tagit mig hårdare än något annat. Jag valde att göra det nu eftersom han skulle få för ont i vinter men det är tusen gånger lättare att ta beslutet när det är akut och du inte har något val. Nu gjorde jag det för att jag inte vill se honom försvinna framför mina ögon, för att han gått på smärtstillande i vinter och för att det är min skyldighet att ge honom ett värdigt liv och inte tänka på mina egna känslor.

Sååå den här sommaren blev som den blev men sånt är livet. Som avslut måste jag bara säga att jag och Big inte är i någon rosenröd kärlekshistoria alls, jag har varit förbannad mer än en gång för att han somnar ifrån mig och senast i helgen när vi var ut så var jag jävulskt förbannad och bad honom dra åt skogen. Vad jag tänker med honom och han med mig vet jag inte ännu men…det kan vara så att vi älskar varandra på vårt lilla dysfunktionella sätt. Det får vara för nu.

Gaaah

Sitter på Arlanda express på väg till stan. Dejten och min son möter upp 😣. Lätt nervös men det blir som det blir 😁. Nu hoppas jag bara att allt blir bra och att förväntningarna är rimliga. Kanske inte idealt att ha med sonen på ny dejt men vem bryr sig, det blir som det blir 😉.